Du har kommit till Alexander, jag kan inte svara just nu....
Telefonsvararen är lite som den där elaka vikarien i sjuan. Han fyller inte riktigt någon funktion förutom att ta närvaron. Ändå finns han där och gör livet slut. Man hoppas man kunde slippa träffa honom men på något sätt får fröken reda på att man inte var där ändå. Så man gör ett tappert försök ändå.
Piiiiiip.
Så står man där. Vikarien ber om helgens läxa. Det var väl ingen läxa för fan? Alla kollar stirrigt på varandra. Bosse på rad tre vecklar upp några knögliga papper. Fan var det läxa ändå? frågar du dig lite halvt förvirrat. Linda den jävla bortskämda rövslickaren har såklart gjort läxan. Och lämnat in den först. Du sitter panikartat och skriver av Kalles papper. Fett svår handstil. Ena hörnet har blivit blött och bläcket är lite suddigt. Hjärtat dunkar och du försöker tyda orden.
Halvvägs in i ditt tappra försök är du helt vilsen. Du har inget att säga. Du har inget att avsluta med. Luren trycker du mot örat fast du vet att du inte ett skit kommer få höra tillbaka. Inte ens ett sketet tack.
Vikarie-djävulen ropar in de sista läxorna. Kalle rycker bort pappret för dig och kastar in det.
Det är för sent. Du lägger på luren. Hoppas att hon kanske aldrig lyssnar av sin mobil.
Men vikarien läser alltid läxorna. Och hon ringer aldrig upp.
Du har klantat dig igen. Du skulle lagt på när du hade chansen. Du skulle lagt på.
Det går inte bra med mitt kärleksbrev. Jag kunde ju på förhand ha räknat ut att mina fattiga försök att ta efter Shakespeare inte skulle bli en hit. Men nu har det verkligen gått åt skogen.
Mitt senaste försök till att skriva ett kärleksbrev slutade i skrivkramp efter den första meningen. Som inte ens den var särskilt bra. Men nu tänker jag att ni smarta läsare kunde bidra med er insikt och hjälpa mig rätta till de små misstagen jag gjort i mitt brev till min stora kärlek Emma (se tidigare inlägg)
"Hej Emma!
Jag heter Alexander och är en cool kille på 20 jordsnurr. Jag vill ha dig Emma mellan 0-100 år! Min favoritmat är tacos och pizza. Mitt favoritband är Backstreet Boys. Mitt favoritdjur är tiger. Min favorit färg är vit. Jag hatar ormar. Hämta pennan och skriv till mig!
Hejdå från Alex
ps. du är fin tyker jag.
ds. jag har ingen bild men om du vill kan min mamma ta en så kan vi skriva ut den så kan vi skicka den om du svarar med nästa brev jag skickar till dig."
Tyvärr är mina mest kvaliteter som brevskrivare från när jag sökte brevkompisar på gymnasiet. Men nu behöver jag verkligen hjälp. Mitt nyårslöfte ska bli att skaffa familj så jag behöver verkligen hitta mitt livs kärlek snart. Så om ni har lite råd tveka inte att skriva en kommentar.
Ahh, måndags kväll. Nu är det inte långt kvar tills vi flyttar här ifrån. Jag har ingen energi i kroppen just nu, övertid på frysen tröttar ut en. Knaprar på en minipizza till kvälls mat. Ute är det vinter nu, tog oss flera minuter att skrapa rutorna för resan hem, det satt fast som sement. Det sjuka var att efter en dag i frysen känndes några minusgrader utomhus inte kallt. Bruce Springsteen i mina högtalare.
Två unga män i Norge har stämt Anja Persson. De anser sig vara skaparna och de rättfaldiga ägarna till den så kallade "Sälen", den så väldigt populära segershesten som gjort Anja världsberömd. De unga männen begär 53% av Anja Perssons totala inkomst sen dess att hon var 11år som kompensation för de som de kallar stöld och ärekränkning. Ett videoklipp, som är männens starkaste och fram för allt enda bevismaterial, cirkulerar nu på Internet på hemsidor som YouTube. Anjas försvarsadvokat, Bosse von Glennhage, menar att den kompensationen som begärts är absurd och också väldigt barnslig eftersom ingen av de båda männen ens existerade när Anja var 11 och att det är tydligt att filmen spelades in för bara några dagar sedan. En av männens uttalande angående detta argument löd under en presskonferens tidigare i veckan så här.
Idag friade John till mig! Nej jag skoja bara. Men vi gjorde däremot en ny koreografi som vi tänkte använda nästa gång vi går på krogen. Vi tränade på den tillsammans med en gris här hemma i köket. Är ni intresserade att se hur det såg ut så slängde vi upp en video här.
Idag när jag var inne på kyl så kommer Neville fram å bah "Hahaha kolla det är en lyft-snubbe som tappat räkor från 15 meters höjden!". Så vi löper dit för att titta. Där står en snubbe helt täckt i räksallad och det är smörja över hela golvet. Så jag börjar as garva och ropar "Det här är fan Blogg-material, det här måste jag fotta". Då rå lackar snubben, vilket försåts fick oss båda att garva ännu mer. Det var typ första gången jag sett en norsk snubbe arg och bara den chocken fick mig helt att glömma bilden. Jag har i alla fall försökt rekonstruera händelsen i Paint.
Truck snubben är den stora gröna snigeln till höger, jag står i mitten och Neville är längst till höger.
Truck snubbe - "Ahh! Jeg har ikke pulet på tusen år så jeg tænker på sex på jobben og tappar saker, plus jeg er en snigel!"
John - "Hahaha du är täckt av räksallad"
Neville - "Jag gillar att pilla i näsan när ingen ser på"
Jag kan sluta leta. Så är det bara. Det pirrar inte i magen. Det känns inte som fjärrilar. Jag bara vet det. Idag såg jag kanske en av modern tids absolut mest menlösa filmer; The House Bunny. Men den fyllde mitt hjärta tillräckligt ändå. För i den fanns hon. Min stora kärlek.
Så nu sitter jag på mitt rum. Jag har en lampa tänd på skrivbordet och utanför är det mörkt. Det har snöat så det är troligen rätt kallt också. Men jag ska ändå göra ett försök. Det är inget sånt där guiness-rekordförsök som man kan 'youTuba' fram. Ni vet ett sånt där där en tjock äldre man som inte riktigt har insett sina limitationer försöker göra något fruktansvärt omöjligt. Det här är ett annat försök. Mera omöjligt. Men totalt värt att genomföra.
Jag ska göra henne min. Masterplanen består än så länge i ett vitt ark med massa ränder och ett huvud fullt av tankar.
Men jag ska dit. En dag är det hon och jag. I Peru, på en saftbar där de spelar Bossa Nova. Solen lyser. Jag är kär.
Det finns ett ämne som man bryr sig om. En sak som påverkar vad vi gör, hur vi gör det och varför vi gör det. Miljön. Jag skulle kunna klichéartat säga att det är en debatt som är het. Att klimatproblematiken är något som är på allas läppar. Men det vore att ljuga. För de flesta skiter i den situation vi just nu befinner oss i. Inklusive mig själv.
Medger att texten ovan är en grov generalisation. En förenkling av en komplexitet utöver det vanliga.
Men jag lämnar er som faktiskt brukar grubbla över att det var annan minut slängs över 2 och en halv million tomburkar bara i USA. Dygnet runt. Året runt.
Richard Nixon sa när han blev vald till president i början av 70-talet följande, då mycket medveten om oljans sinande tillstånd:
"Let this be our national goal: At the end of this decade, in the year 1980, the United States will not be dependent on any other country for the energy we need to provide our jobs, to heat our homes, and to keep our transportation moving."
Hej, John här. Har du någonsin jobbat så länge i 25-30 minusgrader så att din hjärnsubstans fryser till is och du upplever vad man kallar för "super drastisk förstånds förlust"? Då kanske du är välbekant med dokumentärer som denna? Detta är ett reportage ur Mitt i Frysen (skaparna av Mitt i Naturen) där man vidare studerar konsekvenserna av just "super drastisk förstånds förlust".
Tiden rullar på här i Norge. Snart hare gått 5 månader å då drar vi tillbaks till Sverige igen. Tiden går snabbt när man har kul, och på tal om roligt så var vi på julbord med hela jobbet i fredags. En trevlig tillställning med en bra möjlighet att äta god mat, umgås med jobbsnubbar utan för jobbet och dricka mer än någon levande varelse bör göra. Självklart tog jag tillfället i akt! Jag var faktiskt inte så galen. Egentligen hade jag läget helt under kontroll ända tills jag och Kristoffer drog bort till Polski-dreamteam och fick smaka på polackernas blandning. Eftersmaken och den tjocka dimman jag sen sprang in i får mig att gissa att drinken bestod av en blandning hembränd vodka, whisky, läkarsprit och bedövningsmedel för valar. Den tillsammans med lite Turkiskpeppar gjorde mig i alla fall lite snyggare, lite roligare och betydligt bättre på att dansa.
Kvällen slutar med att jag sover över hos Mössan och Neville men sen kom jag egentligen aldrig där ifrån förrän söndag kväll. Men det var kul, vi hade en riktig krabb helg med massa omogna skämt, mastodont filmer och en stor macho brasa. Maten för helgen bestod typ av öl, chips, pizza, coca cola och vitt bröd med räkost. Det är en sån helg som får en att känna att man är en vuxen och ansvarsfull ung man.
Världens kanske finaste brasa, tills en Axe deodorant flaska slängdes in...
