Du har kommit till Alexander, jag kan inte svara just nu....

Telefonsvararen är lite som den där elaka vikarien i sjuan. Han fyller inte riktigt någon funktion förutom att ta närvaron. Ändå finns han där och gör livet slut. Man hoppas man kunde slippa träffa honom men på något sätt får fröken reda på att man inte var där ändå. Så man gör ett tappert försök ändå. 

Piiiiiip. 

Så står man där. Vikarien ber om helgens läxa. Det var väl ingen läxa för fan? Alla kollar stirrigt på varandra. Bosse på rad tre vecklar upp några knögliga papper. Fan var det läxa ändå? frågar du dig lite halvt förvirrat. Linda den jävla bortskämda rövslickaren har såklart gjort läxan. Och lämnat in den först. Du sitter panikartat och skriver av Kalles papper. Fett svår handstil. Ena hörnet har blivit blött och bläcket är lite suddigt. Hjärtat dunkar och du försöker tyda orden.

Halvvägs in i ditt tappra försök är du helt vilsen. Du har inget att säga. Du har inget att avsluta med. Luren trycker du mot örat fast du vet att du inte ett skit kommer få höra tillbaka. Inte ens ett sketet tack.

Vikarie-djävulen ropar in de sista läxorna. Kalle rycker bort pappret för dig och kastar in det.

Det är för sent. Du lägger på luren. Hoppas att hon kanske aldrig lyssnar av sin mobil.

Men vikarien läser alltid läxorna. Och hon ringer aldrig upp.

Du har klantat dig igen. Du skulle lagt på när du hade chansen. Du skulle lagt på.

Klick

//Alexander Dangler



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0