baralagomvilse

Stirriga blickar från trötta ögon blickade ut genom fönstren. Mellan våra själar fanns obesvarade frågor. Ett olöst mysterium väntade därute, i vildmarken. Hemma väntade en säng men nu var det sekundärt.

Bilen saktade in och stannade. När motorn dog hördes bara ljudet från regnet. Strålkastarna från bilen lyste upp de närmaste metrarna. Inte mer. Vägen var lång och rak. Men det gick inte att se nu. Det var bara mörkt.

Bildörrarna öppnades. Tunga ben, tunga steg, men lätta själar sprang uppför backen. Det regnvåta gräset prasslade inte under fötterna. Med kraft mötte våra händer de stora halmbalarna. Som barn hade jag varit med och tagit in årets skörd. Nu fanns minnena av sol och hårt slit långt borta. Nu var det mörk och vått. Men det sträva höets känsla mot händerna fyllde upp hjärtat med en känsla av tillfredställelse.

Vårt äventyr var slut. Våra frågor fortfarande obesvarade. Men vi hade rört vid dem. Vi hade rört vid svaret. Smekt vid det. Tryckt mot det. Om vi ingenting visste nu fanns det inget att veta. I kväll var vi rika människor. Rika på svar. Rika på livet.

Två naturelevers liv kan kantas av frågor. Idag utgjordes den av den fundamentala frågarn; kan en vindby få en halmbal att börja rulla. Empirisk slutledning gav svartet nej. Men en regning kväll, mitt natten, på en åker i Norge är ingenting säkert.

God natt. 

Alexander Dangler