Där vägen tar slut och facebook tar vid

Jag har tagit mig till kanten. Här står jag och balanserar för att inte falla av det platta bräde som vi kallar jorden. Jag befinner mig i en liten by, nära gränsen till Kina, omgiven av berg och djup regnskog. Jag är i Laos. Och det regnar utanför.

När det kändes som hela jorden klev på båten nerför Mekongfloden klev jag på den lokala bussen norrut. Bort från den nertrampade stigen. Bort från turismens neonbelysta gator. Tillbaka till verkligenheten. Tillbaka till baktiden.

Jag landade i Luang Nam Tha. En gata klädd med hus på båda sidor. En liten by mitt i ingenstans. Ett par ställen att sova. Några lokala restauranger. Ingen mobiltäckning. Inga 7-elevens.

Och. När det ända internetcafet står igenbommat, och den lokala leendes Lao mannen snällt förklarar att internet inte kommer hit förän om en månad. Ja. Då tror jag att jag hade hittat hem.

Men internet kom.

Det ska tydligen finnas något som heter Lao tid. Lao tid ska vara en särsklid tid. Där allt inte händer när det är sagt att det ska hända. Jag måste gravt ha missförstått meningen med denna tid. Min buss lämnade 10 minuter tidigt och internet kom ljusår snabbare än väntat.

The times are a changing. Som Bob Dylan skulle sagt det

Nu sitter jag här. Vid vägens slut. Vid jordens ände. Cicadorna spelar sin sång, regnet dyggar utanför och framför mig finns ett enromt bibliotek, en uppsjö tidningar och all världens porr; ett klick bort.

Le Routard

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0