baralagomvilse

Jag är vid liv, men jag har inte hittat Nemo. Blubb.

Det var nere i det stora blå. Dykandes i ett gammalt Japanskt världskrigsvrak. 29 meter ner. Det var där. Där fiskarna omringade mitt huvud som världen bestämde sig för att jag var skadat gods. Den kantstötta jag var ett minne blått. Nu var jag en söndertrasad kropp, dåligt hanterad under transport.

Tryckfallssjuka kallas det på dykarspråk. När massa vatten omringar dig och du är alldeles för långt hemifrån. Alldeles för långt från dagsljuset vid ytan. Då trycker vattnet musten ur dig. Bokstavligen.

Likt bubblorna i en Champangeflaska, så tvingar vattentrycket det kväve som normalt finns i huden ut i blodet. När man sedan råkar lagra sig själv lite för länge och sedan öppnar sitt eget årgångsvin för snabbt. Ja, då är det kört. Det bubblar över.

Två dagar senare befann jag mig i ett stort rör. Med en slang rakt in i armen, dropp hängandes över huvudet och en liten glasögonklädd läkare som tittade genom ett litet runt fönster.

Är du okej? skrek han men ljudet trängde knapp igenom den tjocka väggen där jag låg.

Jag nickade. Gav en tumme upp. Lyssnade på ljudet som syrgasmasken gjorde när jag sakta tog mina andetag. Tänkte på hur jag hamnat där. I ett rör i Filippinerna.

Sen tänkte jag att det blir nog svårt att hitta ett vykort från den här platsen. Fasen.

/Alexander Dangler