Det verkliga äventyret
Jag har de senaste månaderna rest runt i Indokina med en stråhatt på huvudet. Ivrigt, likt en ung Hemmingway, har jag letat efter det okända. Till fots genom tät regnskog, på en cykel över berg och på båtar genom floder bortom all civilisation. Allt för att söka ett äventyr.
Det är sant. Det går att ta en buss hit från Bangkok. Det är sant. Det går att göra en organiserad tur hit. Det är sant. Det går att få Air-Condition på bussen hit.
Men det verkliga äventyret kom inte förräns nu.
Tillbaka i det mest turistiga av turism. I den mest upphottade backpackerscen som världen har att erbjuda lyckades jag hitta det verkliga ävetnyret. Det var här, i Thailand, som jag för första gången på länge verkligen reste. För första gången på länge verkligen upplevde. För första gången blev jag ett med stråhatten.
De senaste tre dagarna har jag spenderat på lokalbussar. Jag har tagit mig bortom där de vita går, bortom där de ryggsäcksklädda ungdomsalkolisterna gormar och gapar. Jag har varit till Damnuen Saduak. Till en liten marknad som flyter på vattnet.
Tänk Venedig. Tänk de konformade hattarna som man ser i Kina filmer. Tänk bananer. Tänk kokosnötter. Tänk kokande grytor och ett myller av entreprenöskap. Tänk glädje. Tänk en kanal med båtar.
Det är sant. Det går att ta en buss hit från Bangkok. Det är sant. Det går att göra en organiserad tur hit. Det är sant. Det går att få Air-Condition på bussen hit.
Men då missar man hela glädjen med Damnuen Saduak. Man missar när morgondimman sakta försvinner med solens första varma strålar. Man missar de flitiga kvinnornas morgonrituatler. Man missar lugnet före stormen. Men framförallt missar man det riktiga Damnuen Saduak.
I fyra långa timmar var jag där själv. Jag var falangen. Den vita mannen som förvånat hade hittat dit alldeles för tidigt. I fyra timmar nöt jag. Sen kom turistbussen och turisterna. Jag och de kvinnor som paddlat runt på kanalen drog oss tillbaka, med den lokala bussen igen. Bakom oss lämnade vi turisterna. Bakom oss lämnade vi en kommersiell markanad. Bakom oss lämnade vi en hop med människor som aldrig får se vad det riktiga Damnuen Saduak hade att erbjuda.
Bakom oss lämnade jag ett verkligt äventyr.
/Alexander Dangler
Blåljuset på
Jag landade i en deserterad stad; Bangkok. Folktomt. Kvar var endast jag och svininfluensan.
Vid säkerhetskontrollen på flygplatsen stod en grupp poliser med munskydd och värmepistol för att kolla varje anländande person ifall de drabbats av feber.
Man måste ändå beundra dessa delar av världen där tilltron till pressveckade skjortor och hårda hattar är så stor att man hellre har poliser göra hälsokontroller än en vanlig sjuksköterska. Jag väntar med spänning vad nästa steg i kampen mot detta hemska virus blir. Kanske ser jag snart samma polsier vända korvar på Sibylla?
En kokt med mos tack!
/Alex
Den totala avtrubbningen
Jag trodde jag hade skrivkramp. Kanske en släng av svininfluensan. Men det är värre än så. Jag har drabbats av den totala avtrubbningen.
Symptomen hade funnits där hela tiden. Först kom det höjda ögonbrynet. Följt av axelryckningarna. Men allt mynnade snart ut i en helt vanlig ouppmärksammad blick.
Men jag skulle snart komma att inse mitt nergångna tillstånd. Det var på en liten båt i det Kinesiska havet, utanför Vietnams grönklädda kust.
Jag satt där och funderade. jag försökte att fånga något i min omgivning. Det hade varit dagar sedan jag skrivit. Sedan jag bidragit till det flöde av meningslöshet som utgör denna blogghåla.
Mina tankar vandrade genom den senaste tiden. En film spelade i mitt huvud men inget verkade intressant. Inget stod ut.
Jag spolade tillbaka.
Det var när jag spelade upp den igen. I slow motion. Frame-by-frame som det slog mig. Där, i de långsamma bildernas kavalkad så kunde jag självdiagnostisera.
Jag hade drabbats av den. Den ryggsäcksklädda resenärens epedemi; Den totala avtrubbningen.
Där på båten satt jag. Nergången i mitt avtrubbande.
Den blå oändligheten mynnade ut i stilla havet. Vågorna fick båten att guppa. En Vietnamesisk pojke hade plockat fram ett komplett trummset. Hans kamrat hade pluggat in en elgitarr i en medhavd förstärkare. En gammal sliten vietnamesisk man hade precis ställt sig på bordet vi nyss hade ätit på.
Så inleddes en hemmagjord Vietnamesisk musikshow, på en guppande båt i det kinesiska havet. Allt medans jag försökte hitta något bortom den gråa vardagen att skriva om.
Den totala avtrubbningen var ett faktum.
Nu tar jag mig tillbaka till verkligheten igen. Till glasklädda hus och trottoarer. Jag äter västerländskmat med bestick. Det är en kort paus i min backpacker dekadens. Men tillräckligt för att bota det värsta av avtrubbningen.
Mot nya äventyr. Med en penna i handen och förhoppningsvis mer reguljära inlägg här.
/Alexander Dangler
The Warren & Dangler Expedition
Paradiset
Ibland är livet allt hårt. Som när man måste betala 40kr natten, bada i en pool bedvid havet och läsa en bok när solen sakta färgar himlen röd.
Paradiset.
/Alexander
Bilder från Kambodja
Bilder från Angkor Wat
Lekledare söker
Är du autistisk? Geniförklarad? Hade du en extrem fetich för LEGO när du växte upp? Orkar du lyfta en bil?
Om du stämmer in på de nämda kriterierna kanske jag har hittat ditt dröm projekt!
Angkor Wat, Kambodja. Mest känd för sin framträdande roll i den episka filmen Lara Craft: The Tomb Raider. Här finns bland annat världens största tempel. Några av världens mest framträdande stenskulpturer. En av världens största sjöar byggd enbart med handkraft. Men mest framträdande är ändå världens största 3-D pussel.
Det var en fransman som kom på den brilljanta iden. Att montera isär ett av Kambodjas mest betydelsefulla tempel och historiska arv. Att numerera varje sten. Lägga dem i en hög. För att sedan bygga ihop allt igen.
Allt gick enligt planen. Alla stenar var märkta. Alla stenar var isärplockade. Saker var nerskrivna. Sen kom kriget i Kambodja.
Ritningarna förstördes. Fransmännen glömde bort stenarna. Landminor lades ut lika frekvent som OLW planterar potatisar.
Och nu. Idag. Ett halvt sekel senare finns i Kambodja ett halvfärdigt tempel. En stor hög med stenar och ett gäng byggarbetare som förbryllat kliar sig i pannan i ett tappert försök att lägga ett olösligt pussel.
Så om du har tid över. Bege dit till Siam Reap. Här finns jobb att göra. Här finns saker att ta tag i.
Åh andra sidan annonserade ju Ben&Jerry's att de har en ledig plats som "Smak Guru", en galen glassinjengörs drömjobb.. Frågan är om inte det till och med är snäppet mer lockande....
/Alex
I jakt på en ny profile picture på Facebook...
Att tala är silver, att tiga är guld....
Svetten rann ner för pannan och samlades i en liten skål på magen. Vi satt under den stekande solen i Kambodja. Jag och min Nya Zeeländska polare. Båda hoppades vi att något slags mirakel skulle inträffa och förvandla bastun vi satt i till ett ispalats. Men inget hände. Det var bara varmt och svettigt.
Plötsligt bryter Nya Zeeländaren tystnaden;
"Jag svettas som en pedofil på ett dagis"
Ibland säger en bild mer än tusen ord. Ibland säger en Nya Zeeländare tusen mer ord än han borde göra....
/Alexander Dangler
4000 Öar i Södra Laos
Money is a border guards best friend
Han hade inga spetstrosor på sig. Men det kändes ändå lika smutsigt att ge honom de 3 dollar han ville ha för sina tjänster. De grönfärgade lapparna bytte ägare och jag bytte land. Det är så det går till i den här delen av världen.
På den vita linjen som delar två av världens fattigaste länder; Laos och Kambodja, finns det en gränspostering. Den är officiell på pappret, sedan ett år tillbaka eller så. Men i verkligheten finns det mer officiella kopp pojkar i Gamla Stan. Mer officiella klockförsäljare på stränderna i Kreta.
Här. På gränsen är reglerna få, papprena många och dollarsedlarna de skakiga ryggsäcksklädda resenärernas bästa vänner.
Jag vandrar över linjen. Jag vandar till Kambodja. Med smutsiga fingrar och ett skitigt samvete.
/Alexander Dangler
