baralagomvilse

Jag trodde jag hade skrivkramp. Kanske en släng av svininfluensan. Men det är värre än så. Jag har drabbats av den totala avtrubbningen.

Symptomen hade funnits där hela tiden. Först kom det höjda ögonbrynet. Följt av axelryckningarna. Men allt mynnade snart ut i en helt vanlig ouppmärksammad blick.

Men jag skulle snart komma att inse mitt nergångna tillstånd. Det var på en liten båt i det Kinesiska havet, utanför Vietnams grönklädda kust.

Jag satt där och funderade. jag försökte att fånga något i min omgivning. Det hade varit dagar sedan jag skrivit. Sedan jag bidragit till det flöde av meningslöshet som utgör denna blogghåla.

Mina tankar vandrade genom den senaste tiden. En film spelade i mitt huvud men inget verkade intressant. Inget stod ut.

Jag spolade tillbaka.

Det var när jag spelade upp den igen. I slow motion. Frame-by-frame som det slog mig. Där, i de långsamma bildernas kavalkad så kunde jag självdiagnostisera.

Jag hade drabbats av den. Den ryggsäcksklädda resenärens epedemi; Den totala avtrubbningen.

Där på båten satt jag. Nergången i mitt avtrubbande.

Den blå oändligheten mynnade ut i stilla havet. Vågorna fick båten att guppa. En Vietnamesisk pojke hade plockat fram ett komplett trummset. Hans kamrat hade pluggat in en elgitarr i en medhavd förstärkare. En gammal sliten vietnamesisk man hade precis ställt sig på bordet vi nyss hade ätit på. 

Så inleddes en hemmagjord Vietnamesisk musikshow, på en guppande båt i det kinesiska havet. Allt medans jag försökte hitta något bortom den gråa vardagen att skriva om.

Den totala avtrubbningen var ett faktum.

Nu tar jag mig tillbaka till verkligheten igen. Till glasklädda hus och trottoarer. Jag äter västerländskmat med bestick. Det är en kort paus i min backpacker dekadens. Men tillräckligt för att bota det värsta av avtrubbningen.

Mot nya äventyr. Med en penna i handen och förhoppningsvis mer reguljära inlägg här.

/Alexander Dangler