baralagomvilse

Men det verkliga äventyret kom inte förräns nu.

Tillbaka i det mest turistiga av turism. I den mest upphottade backpackerscen som världen har att erbjuda lyckades jag hitta det verkliga ävetnyret. Det var här, i Thailand, som jag för första gången på länge verkligen reste. För första gången på länge verkligen upplevde. För första gången blev jag ett med stråhatten.

De senaste tre dagarna har jag spenderat på lokalbussar. Jag har tagit mig bortom där de vita går, bortom där de ryggsäcksklädda ungdomsalkolisterna gormar och gapar. Jag har varit till Damnuen Saduak. Till en liten marknad som flyter på vattnet.

Tänk Venedig. Tänk de konformade hattarna som man ser i Kina filmer. Tänk bananer. Tänk kokosnötter. Tänk kokande grytor och ett myller av entreprenöskap. Tänk glädje. Tänk en kanal med båtar.

Det är sant. Det går att ta en buss hit från Bangkok. Det är sant. Det går att göra en organiserad tur hit. Det är sant. Det går att få Air-Condition på bussen hit.

Men då missar man hela glädjen med Damnuen Saduak. Man missar när morgondimman sakta försvinner med solens första varma strålar. Man missar de flitiga kvinnornas morgonrituatler. Man missar lugnet före stormen. Men framförallt missar man det riktiga Damnuen Saduak.

I fyra långa timmar var jag där själv. Jag var falangen. Den vita mannen som förvånat hade hittat dit alldeles för tidigt. I fyra timmar nöt jag. Sen kom turistbussen och turisterna. Jag och de kvinnor som paddlat runt på kanalen drog oss tillbaka, med den lokala bussen igen. Bakom oss lämnade vi turisterna. Bakom oss lämnade vi en kommersiell markanad. Bakom oss lämnade vi en hop med människor som aldrig får se vad det riktiga Damnuen Saduak hade att erbjuda.

Bakom oss lämnade jag ett verkligt äventyr.

/Alexander Dangler