Hur man gör bort sig på jobbet

Chefen kommer ner och ber dig göra en logga till en statlig instution som arbetar med handel i det ulta konservativa England. Han sätter in 14000 pund på ditt konto och ger dig en klapp på ryggen.

Sen tar du en fika med Paul. En rökpaus med Eva. Shit, är klockan redan kvart i fem? Jag ska ju hinna med bussen också. Loggan. Javisst fan!
Du slänger ihop tre bokstäver i Word. Faxar iväg en beställning på 32000 specialtryckta pennor från en barnfabrik i Kina. Mejlar in en offert på en reklamskyllt brevid motorvägen. Sedan går du hem. Släcker lyset och dunkar dig på bröstet.

En bra dag på jobbet tänker du. Produktiv. Och ikväll blir det råbiff.

Du kommer du tillbaka på morgonen efter. Mejlkorgen är överfull med hatmejl. Någon har skrivit "perversjävlel" med röd tuschpenna på din datorskärm. Det måste vara Lisa. Hon är den enda som är dyslektiker tänker du.

Du får sparken.

Va fan hände? Visst skulle du inte knullat med chefens fru på julbordet. Och det var ju faktiskt du som spillde kaffe i kopiatormaskinen.

Men inget går att jämföra med vad du just gjort.

Du tar upp din Kinesiska bläckpenna som redan börjat läcka och snurrar den ett varv. Kanske borde du ändå inte beställt den där spraymålade reklamen på bussen ändå....




OGC - Det brittiska Finansdepartementet lät en reklambyrå ta fram denna logga. Man gick faktiskt så långt att man beställde pennor, musmattor och muggar med loggan. Sen vred man på pennorna och insåg att det kanske var en dålig kombo av bokstäver....


För dem som har svårt att se vad det skulle vara så är det en kvinna som håller i ett myntrör precis framför magen, alternativ en man som onanerar.

/Alexander Dangler

New York City

How you doin? frågar jag mina svenska grannar innan jag går in i hissen. De tittar tillbaka fundersamt. Förbryllade. Deras miner är lite sådär som när svenska charterturister stöter på en kulturell skillnad i Mallorca och lite stelt, på ett sådär politiskt korrekt sätt, försöker anpassa sig.
- WE ARE DOING VERY GOOD. HOW ARE YOU DOING? nästan skriker de tillbaka till mig.

Jag är nyss hemkommen från New York. Pulsen sitter kvar i blodet. Den vill inte försvinna. Jag är missanpassad till den Svenska vardagen.

Mina grannar undrar vad som hänt. De skriker till mig; som om alla engelsktalande personer hade vax i öronen. Kanske tror de jag är brittisk?

Jag skrattar lite när jag kliver in i hissen. Så svarar jag med ett brett leende.

- Excellent!

/Alexander Dangler

Att göra en bra sak

World Childhood Foundation och Vattenfall har just nu en gemensam kampanj för att samla in pengar till utsatta barn runt om i världen. Med hjälp av oss, vi som skriver och läser bloggar, är tanken att pengar ska samlas in. För detta blogginlägg, skänker därför Vattenfall 20kr till någon som behöver hjälp.
Ett trevligt initiativ!
Läs mer om detta på: Uppdragbarn.se
/Alexander

I en annan del av byen

Som den inbitna vagabond jag är flydde jag Sverige över helgen och for till vårt grannland Norge. Jag vidgade mina vyer. Bytte perspektiv. Och blev rik på förståelse för den värld vi lever i.

Jag: Är inte Norge lite racistiskt ändå?
Norsk vän: Nej. Vi är bara lite skeptiska....

Ärligt. Gräset är nog ändå inte grönare på andra sidan ändå.

/Alexander Dangler

Hemma!

Nu är jag hemma igen. Så nu finns det inte så mycket att skriva om. Jag har ju fått skivkontrakt med Universal. Dejtar Ebba Von Sydow och har grejat en lägenhet vid Mosebacke Torg. Så livet är tillbaka i vardagen skulle man kunna säga.
Drar till New York om två veckor för att mixa upp mitt liv lite.
Tack till alla som följt mina äventyr. Hoppas jag kan hitta nya att skriva om snart.
Hälsningar
Le Routard. The Backpacker. Alexander

"You call it madness, but I call it love." -Don Byas

Träffade den bleka Britten idag igen i trapphuset. Vi småpratade lite om livet, Filippinerna och kärlek, varpå han fällde följande romantiska kommentar;

"Hon den nya är inte som den gamla. Hon blir inte sådär svartsjuk när man är med andra tjejer"

Vilken tur att han uppgraderade tänkte jag och såg fram emot att komma hem.

/Alexander

Att inte passa in

Idag stötte jag åter på den bleka Brittiske mannen som suttit och klunkat öl i serveringen på hotellet de senaste dagarna. Ett litet artigt småprat bröt ut varpå den oundvikliga frågeställningen dök up.

- Varför har du inga tjejer med dig när du kommer hem på kvällarna? Du är som en utrotningshotad art här i Filippinerna, en vit man utan filippinsk fru!

Dom kallar mig den vita tigern. Den utrotningshotade västerlänningen. Jag passar inte in. Kanske dags att åka hem snart...

/Alexander Dangler

Om man kan äta myror, så varför inte?

På en promenad på kvälskvisten stötte jag på vakten som vanligtvis står utanför huset där jag sover om natten. Vi morsade på  varandra och småpratade när vi gick nerför gatan. Samtalet ledde som så ofta när man pratar med asiater ganska snabbt till ämnet flickvänner och mer specifikt min brist av en.

Ganska frammåt och påträngande, men ändå med en hjälpsam avsikt förmodar jag, föreslog vakten att jag skulle gå och "köpa" en flickvän på klubben vi precis paserat. Jag tackade för att han ville hjälpa men sa att jag nog inte gillade iden med att köpa flickvänner. Han protesterade ivrigt och försökte grundligt förklara att dessa flickor inte var proffisionella utan endast jobbade extra där. De var bara studerande i min ålder som tjänade lite vid sidan av och att jag säkerligen skulle gilla dem.

Jag vände mig mot honom och han log.

Du verkar veta mycket om dessa flickor? Vad säger frugan när du går dit?

Han höjde handen framför munnen. Formade ett litet osynligt blixtlås. Så drog han igen. Log ännu bredare och svarade.

- Schhh.... I don't tell her about it....

/Alexander Dangler

Regeringskunskap A - IG

Dn skrev idag att skolminister Jan Björklund och regeringen har för avsikt att stävja den glädjebetygsvåg som rådit de senaste åren.

Jag tar sällan upp politik här på bloggen, mest för att inte hamna i ett träsk av bloggare som tror de vet för mycket men mest kan för lite. Så med risk för att stå i knähögt vatten efter det här tänkte jag ändå ge en kommentar.

Regeringens plan går ut på att jämföra det resultat som elever presterar på det nationela proven med det avgångsbetyg som skolan ger eleven. Om ett resultat där skolan ger för högt betyg till en elev upptäcks så kommer reprimander mot skolan att tas.

Björklund sa att anmärkningar i första hand kommer att användas, men att avstänging av skolor kan ske om dessa inte upphör med den felaktiga betygssättningen.

Ett stort steg mot rättvisa betyg kan tyckas!

Är det bara jag som tycker att det är patetiskt att man inte korrigerar ett individuelt betyg om man nu klargjort att detta är felaktigt? Är Sverige som samhälle så rädd att vi inte ens kan korrigera de missförhållanden som onekligen uppstår på grund av ett fundamentalt systemfel?

Självklart ligger debatten om det här för nära mig för att objekivt ge min ståndpunkt. En Montesquieuisk maktuppdelning med granskande och exekutiva instutioner har alltid varit att föredra i en demokrati. Frågan är bara om det är att föredra när alla får MVG?

/Alexander Dangler



What the f**k is happenin to the world!?

Det finns stunder i ens liv då man inser att den värld man växt upp i är förändrad. Då världen som den en gång var inte längre är, utan för alltid kommer vara, en annan.

Klockan är 2 mitt i natten och jag ringer till McDonalds. Jag är hungrig och tanken på att denna instutition gör hemleveranser 24/7 är bara det revolutionerande. Min mage kurrar när den trevliga tjejen svarar.

- Good morning! Welcome to McDilivery. How can I help you?

- Hi. I would like a BigMac please.

- Yes. Would you also like to try our Spagetti?

Spagetti på McDonalds. Va fan har hänt med världen egentligen?

/Alexander Dangler



Uppdraget; Manila Edt.

Uncle Alex wants YOU! Nej, det här är ingen kontakt annons.

Det finns en bok som heter "Uppdraget; Boken som kommer förändra ditt liv". Boken innehåller ett antal uppdrag som läsaren måste genomföra, en slags sanning eller konsekvenslek i bokform, fast utan sanningar och ofast mer rumsrent.

Nu har jag en ide! 

De kommande tre veckorna kommer jag tillbringa i Manila, huvudstad i Filippinerna. Jag vill nu att du ska hjälpa mig göra dessa tre veckor lite mer spännande.

Tillsammans ska du och jag göra vår egen Uppdraget bok. Ni läsare av bloggen får skriva i kommentarerna era uppdrag och sedan kommer jag utan någon slags hämning kasta mig över dessa och rapportera tillbaka till er med bildbevis eller filmer.

Era uppdrag kan vara galna, utmanande, extremt orumsrena eller politiskt inkorrekta. Jag är testdockan. Ni är förarna.

Så skriv in uppdrag. Be kompisar. Fråga kollegerna vid fikabordet när samtalet dör ut. Skapa något coolt. Var med och bidra till kanske vår generations mest ikoniska kulturprojekt. 

Uppdraget; Manila Edt. Du, jag och ett uppdrag.

/Alexander Dangler


She's Generic Thief (video)


A Brand New Me

Min mejlkorg är alldeles överbelamrad av anti-semitiska hatmejl från bipolära apatiska barn i Afrika som varje dag följer min blogg och som den senaste veckan i förtvivlan funnit den ouppdaterad. Därför vill jag nu be om förlåtelse till Omumber, Simba och Karumbe och alla andra för att jag inte kunnat stilla ert outtröttliga sökande efter kvalitets journalistik. 

Det var efter en, tyvärr alldeles tråkig och dramafattig, flygtur till Manila som jag insåg att den ihoplappade jag inte längre höll ihop. Tejpbitarna hade börjar lossna. Klistret torka ut. Jag var på väg att falla isär.

11 dagar på sjukhuset i Manila. 3 stycken röntegen. 1 Magnetröntgen av hjärnan. 1 Elektriskt shocktest. 1 hörseltest. 1 Akupunkturtest. 7 Blodprov. 264 liter dropp. Och så 18 timmar i ett öändligt trångt och extremt ensamt rör.

När jag sedan rullade ut från sjukhuset var jag en ny man. Det var så min läkare presenterade det i alla fall. En helt ny man. Det är det jag är nu.

/Alexander Dangler, en helt ny man


She's Generic Thief

Rockstar; mitt nya namn. Kanske lite överdrivet. Men jag känner att det är berättigat.

Den hade redan börjat revolutionera  mitt liv. Nu har den helt förändrat det. Jag pratar om min gitarr såklart. Människans bäste vän.
När solen sakta gick ner bakom öarna i den Filippinska skärgården satt jag med den i handen. Sakta spelandes formade jag nya melodier och nya tankar. Långsamt formades en låt om det ända som egentligen tog upp mina tankar just då. En låt om henne.

Likt en dektektiv lyckades jag sedan hitta en studio att spela in den i. En amerikansk killle från Colorado hade en dröm om att bygga en perfekt studio. Med för lite pengar i USA bestämde han sig för att flytta hit där allt är miljoner gånger billigare och förverkliga denna dröm.

Så för 100 spänn i timmen fick jag en proffessionell studio, med en amerikansk studiotekniker och en fillipinsk passupp pojke. Billigare än så tror jag inte man kan få.

Här är låten. She's Generic Thief. En låt om att bli kär. En låt om att leva.


She's Generic Thief - Alexander

  <<--- TRYCK PÅ PLAY KNAPPEN FÖR ATT SPELA





/Alexander Dangler

Are you alive?


Jag är vid liv, men jag har inte hittat Nemo. Blubb.

Det var nere i det stora blå. Dykandes i ett gammalt Japanskt världskrigsvrak. 29 meter ner. Det var där. Där fiskarna omringade mitt huvud som världen bestämde sig för att jag var skadat gods. Den kantstötta jag var ett minne blått. Nu var jag en söndertrasad kropp, dåligt hanterad under transport.

Tryckfallssjuka kallas det på dykarspråk. När massa vatten omringar dig och du är alldeles för långt hemifrån. Alldeles för långt från dagsljuset vid ytan. Då trycker vattnet musten ur dig. Bokstavligen.
Likt bubblorna i en Champangeflaska, så tvingar vattentrycket det kväve som normalt finns i huden ut i blodet. När man sedan råkar lagra sig själv lite för länge och sedan öppnar sitt eget årgångsvin för snabbt. Ja, då är det kört. Det bubblar över.

Två dagar senare befann jag mig i ett stort rör. Med en slang rakt in i armen, dropp hängandes över huvudet och en liten glasögonklädd läkare som tittade genom ett litet runt fönster.

Är du okej? skrek han men ljudet trängde knapp igenom den tjocka väggen där jag låg.


Jag nickade. Gav en tumme upp. Lyssnade på ljudet som syrgasmasken gjorde när jag sakta tog mina andetag. Tänkte på hur jag hamnat där. I ett rör i Filippinerna.

Sen tänkte jag att det blir nog svårt att hitta ett vykort från den här platsen. Fasen.

/Alexander Dangler

F#ilippinerna

Jag har köpt en skitbillig gitarr. I Filippinerna. Och den har redan börjat revolutionera mitt liv.

Min bussresa till norr förbyttes i en 12 timmar båtresa söder ut på grund av dåligt väder (läs orkan). Likt alla andra platser i detta land till skolgård så var båten mest fylld med testosteronfulla kepsklädda tonåringar. Små kriminella gängmedlemmar. Men min gitarr var med mig.

I ett enormt rum skapat för dvärgar, fylld till bredden med hundratals våningsängar slog jag mig ner. Detta skulle bli mitt kommande hem under resans gång. Eller mitt Auswich, som en Finsk tjej jag mötte så opassande men ändå klockrent kallade det.

Jag började så smått klinka på gitarren. Dra en melodi. Spelade en sång. Spelade två.

Efter en stunds spelade blickade jag upp och fick se att min säng nu var en scen och det runt den stod en liten grupp av åhörare. Det var min koncert. En koncert som snart skulle bli en ända stor folkfest.

Det tog inte många minuter för att de lyssnande ungdomsförbrytarna skulle se sin chans att leka idol. Med egon och självförtroende större än förmåga. Men också glädje och hjärtan större än hat började de rappa. Med min gitarr och mina toner some beat.

Resan blev sedan inget annat än smått fantastisk. Med en gitarr i handen och en grupp framtida bankrånare hade jag så kul man kan ha i en guppande låda på havet.

Jag och min gitarr beger oss nu mot nya äventyr. En sång är skriven. En minikoncert bokad. Nu är nästa steg en studio och världsherravälde.

/Alex


Ett citat

Albert Ensteins barndoms polare, Dagobert D. Runes,  som senare växte upp till att bli filosof sa detta om resande.

 “People travel to faraway places to watch, in fascination, the kind of people they ignore at home.”

Väldigt sant. Och faktiskt ganska korkat när man börjar tänka på det.

/Alex

Jätte stort träd


Ett stort träd. När man tänker att det står i världens äldsta skog så är det kanske mer logist att det borde växt till sig. 135 miljoner år gammal är skogen. Det är verkligen jätte gammalt.

/Alex

Är det där Lennart?

Jag är inte knivskuren än. Så jag borde inte klaga. Men mitt besök i Manilla, Asiens bakgård är inte direkt en dans på rosor.

Mitt första intryck av vandrarhemmet jag sover i var dess uppenbara avsaknad av kvinnor. Den senare uppenbarelsen var de män som stannar här verkar vara mer på jakt efter potentiella livspartners än vackra  vyer. "No Sex-Tourism" skyltarna (Ja, det finns flera) verkar inte ha avskräckt det gäng av äldre män som i eftermiddagssolen sitter på den gemensamma balkongen och diskuterar planer för framtida förhållanden.

Jag ska försöka fly denna stad snabbt. Upp mot bergen i norr och förhoppningsvis mer vackra vyer och färre gubbar.

/Alex

Swoosh

Just do it! Det är vad jag tänker nu när jag drar iväg till Fillippinerna. Inpräntad med kommersialismens slagord. Bakom mig lämnar jag ett Malaysia som varit överraskande.

Överraskande välkomnande. En trevlig bekantskap som vaggat mig till sömn varje natt med nya oförglömliga minnen.

Bakom mig lämnar jag henne. Igen. Jag har inte sovit mycket de senaste två nätterna. Kanske är det hon som stulit min sömn. Förmodligen.

Förmodligen dödade hon John Blund. Två snabba skott. Ett i bröstet. Ett i huvudet. Kallt. Beräknande. Hon är en såndär. Vad heter det; Yrkesmördare.

Jag är kär. Hon borde dödat honom istället. Den lilla killen med kärlekpilarna; Amor.

Jag saknar henne. Min lilla yrkesmördare.

/Alex



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0