Bildisar
Lite lagom vilse i Thailand
Späckhuggare är helt sjukt stora när man simmar nära dem. Säger folk. Men späckhuggare finns inte i Thailand så allt vi såg idag var sjukt dyra akvariefiskar och typ hälften av alla skådisar i "Hitta Nemo".
Vi har börjat dyka med andra ord. Tre borttappade killar är fortfarande lost 10 meter under ytan, men ack så roligt vi har det. På något sätt får alla sexskämt tio gånger mer eftertryck när de görs iklädd en våtdräkt och endast med kroppsspråk som kommunikation.
Nu tar vi igen för den förlorade sömnen och de oinfriade drömmarna om en valhaj. Imorgon blir det nya spejningförsök när vi letar turtlesgubbar och storfiskar.
/Le Routard
mer thai bilder finns att beskåda på
400 tyska tjockisar kan inte simma, så därför gjorde vi det....
Fan va jag längtar hem
En simtur under den stekande solen vid den vitsandade stranden kallad Lonely Beach stötte tre ensamma pojkar på en mycket suspekt man.
"Fan va jag längtar hem!" utbrister den tatuerade och lite halvt kriminella mannen till oss när vi simmar förbi.
Mer liknande en Dany Trejo än en Svensson blev vi alla smått förvånade av att han verkade vara svensk. Även om den enorma Suomi tatueringen på vänsterarmen tydde på annat.
"Äh, jag har varit här i guljävlarnas land i 6 månader nu och jag längtar bara efter svensk mat. Jag drömmer om nätterna att äta kebabpizza på syltan i Huddinge"
Hans mage visade klara tecken på att många mål förvisso hadde införskaffats där. Men kunde denna rasistiska halv-indier verklige mena att en kebab i Stockholm var värd att byta mot den goda maten och de sköna dagarna i detta paradis.
Några timmar senare har solen sänkt sig och mörkret börjat dölja den röda hyn vi alla tre arbetat upp. Magarna våra har börjat kurra och det börjat bli dags för ett mål mat.
En begrundande John lyfter ögonen från menyn.
"Fan. Jag saknar pizza lite ändå..."
Även paradiset har sina baksidor.
/Le Routard
Dagens Robert
En grupp sammanslutna norska ASKO-veteraner, nyss ihopkastade genom odets ironi pa en farja i Thailand ser sig plotslig omringade av en grupp mycket suspekta "kvinnliga" gladjeflickor....
Niklas Neville, gruppledare och en av veteranerna fran de kalla dagarna i frysboxen, ser obekvam ut och forsoker sammanfatta gruppens kanslor i ord.
"Allt jag kan tanka pa ar de 400 tjocka Tyska gubbarna som redan varit dar"
I en flyktartad utgang fran barhaket skriker plotsligt John Elf, aven kand som den legendariske tandtrollsgubben "Dude, that girl is a guy!". Varpa en tysk turist lugnt och sansat svarar;
"I know. But after a while you just stop to care..."
Ko Chang, en paradiso i det klarbla vattnet kanske doljer morkare sidor an tre blaogda norgebarn kan forestalla sig.
/Le Routard
Niklas Neville, gruppledare och en av veteranerna fran de kalla dagarna i frysboxen, ser obekvam ut och forsoker sammanfatta gruppens kanslor i ord.
"Allt jag kan tanka pa ar de 400 tjocka Tyska gubbarna som redan varit dar"
I en flyktartad utgang fran barhaket skriker plotsligt John Elf, aven kand som den legendariske tandtrollsgubben "Dude, that girl is a guy!". Varpa en tysk turist lugnt och sansat svarar;
"I know. But after a while you just stop to care..."
Ko Chang, en paradiso i det klarbla vattnet kanske doljer morkare sidor an tre blaogda norgebarn kan forestalla sig.
/Le Routard
Klart man kommer in....
Jag har dykt ner i backpackernas Stureplan. På en gata kantad med små t-shirtsäljande stånd och fylld med ryggsäcksklädda ungdommar. Jag är mitt i smeten. Backpackerkulturens nav. Jag är i Thailand. På Khoa San Road.
Det här skulle kunna var paradiset för en kille som nära svältigt sig igenom det fattigaste av länder. Här finns allt som finns på gatan hemma i stan, där jag bor. Här finns 7-eleven. Här finns BK. Donken. Dygnetrunt öppna internetcafeer. Massagekliner och trendiga barer.
Tyvärr känns det som en tillrättalagd vardag. Det känns som ett hem iväg från hem. Äventyret som jag ridit på är borta. Min India Jones inspirerade livsstil som bortblås. Helt plötsligt är jag en jävla Svensson igen.
En ensam Svensson.
För man skulle kunna tro att ett ställe fullt av undommar med drömmar om en palmkantad strand skulle vara som en matchmakingsite i relationsskapande. Men det är det inte.
Khoa San är som tjejernas omklädningsrum i 9:an. Inte för att jag spenderade mycket tid där. Men jag kan tänka mig.
Här är man ingen om man inte vet alla öar som finns i Thailand. Man är ingen om man inte varit på minst 23 stycken full moon parties. Man är ingen om man inte känner cheerleadern som byter om i hörnet.
Så står man där. Naken, nyduschad och utan vänner. Alla andra har större bröst än en själv och man känner att man inte riktigt är en i gänget. Man är inte som mobbade Lisa. Som aldrig skulle få en kille och är jätte tjock. Men man önskar man var en av de coola istället. Istället för att vara en Outcast.
Kaste det är dags att söka sig till andra gäng. Bli medlem i filmklubben. Den som träffas på lördagar. Kanske det är dags att fly Thailand. Redan nu.
Söka mitt India Jones liv på en mer oborstad gata. Där 7-eleven butker inte agerar gatubelysning om kvällen och där McDonalds inte är ett natthak.
Kanske borde jag dra snart. Jag och min ryggsäck. Skumpiga bussar går åt alla håll. Det är bara att hoppa på och se var man hamnar.
/Le Routard
Bus India
Så var jag klar. Indien är ett avslutat kapittel för min del. En extremt skumpig resa. där en tibetansk tonåring spenderade merparten i mitt knä, ner från mitt underland Darjeeling i en jeep fylld med 15 personer förde mig till tåget och vidare mot Kolkata.
Kolkata var helt okej men jag kom dit innan ens spring rickshaw-killarna vacknat. Kolkata är den enda staden i Indien, vad jag vet, som fortfarande har de extremt inhumana handdragna cyklarna. Killar går på vägen och drar personer sittandes på en kärra. De sover på gatan om nätterna. De är de lägsta av lägsta i en stad som innehåller mer segrigation än de flesta.
Kolkata, tidigare känt som Calcutta, var den forna huvudstaden i det Brittiska koloniala Indien. Den så kallade Raj-tiden. Kvar från denna tid är extremt pampiga byggnader, ett helt okej vägnät och en brittisk storstadsarkitektur. Kvar finns även personer utan ben son sittandes på skateboardliknande rullbrädor putsar människors skor. Det finns kvinnor som lånar andras barn för att tigga om pengar till mjölk. Och så finns de handdragna taxina.
Kolkata lite sumerade den trötthet och nästan hat jag känt under den senare tiden i min genomresa i norr. Det är skitigt, luktar illa och är extremt fattigt. Men framför allt är människor inte särskillt trevliga.
Detta är tyvärr den bitta bilden av Indien. Det finns så många platser som är helt underbara i Indien! Platser som jag blivit kär i, som jag vill återvända till och som jag alltid kommer minnas med glädje. Det finns människor i Indien som jag velat adoptera utav ren kärlek till deras värme, både resekamrater och lokala Indier.
Men i stora dra är Indien ett hata/älska land. Vissa har sagt att antingen hatar man Indien eller så älskar man det. Jag skulle säga att man definitvt älskar det. Och man kommer definitivt hata det.
Jag träffade en engelsk man på ett internetcafe bara ett par dagar innan jag lämnade Indien. Han summerade sin upplevelse såhär "Indien är ett land med bara hål-i-golvet toaletter och bajslukt överallt."
Min bild är nog mer nyanserad än så.
Indien är ett land med höga berg och gröna risfält.
Långa palmkantade stränder och vackra soluppgångar
Människor som alltid skrattar och gärna lägger en arm om dina axlar
Indien är ett land med chicken masala
Färskpressad juice och currykryddad frukost
Indien är ett land där det alltid luktar skit och kiss
Där en promenad blir till en boxningsmatch med gatuförsäljare
Där en taxitur blir en prisförhandling stor som en riksdagsdebatt
Indien är ett land där man blir lurad på pengar
Stulen på saker
och visad till brorsans affär istället för museumet man ville till.
Indien är så mycket på samma gång. Så många människor, så många saker. Vissa jätte bra. Vissa riktigt dåliga.
Om jag åker dit igen får jag se. Vissa dagar hade jag sagt ja. Vissa dagar nej. Om jag åker tillbaka så kommer jag göra det för min bergsby Darjeeling, för mina frukostar hos Sonya. För mina biljardmatcher med Roomboy i Goa och för mina tidiga morgonar där jag fotade soluppgångar i Hampi. Det är det som kommer få mig att återvända.
Men nu är Indien historia. Jag är redan borta. I ett annat land. Där allt är mycket renare. Folk mycket vänligare. Thailand.
Tyvärr känns allt plötsligs så mindre äventyrligt. Så mer artificiellt och serverat på ett fat. Kanske var det därför jag bläddrade upp Burma i min reseguide och sakta började sukta efter nya äventyr....
Bus, tillräckligt i Hindi. Är ett ord som summerar min kännsla av 5 veckor i Indien.
Namaste
Le Routard
Himelriket väldigt nära himlen
Jag befinner mig i Darjeeling. En by, med Indiska mått mätt, på hundra tusen invånare belägen på ryggen av ett berg. 2150 meter över havet ligger den placerad vid foten av Himaliya.
Det är en fristad utan dess like. Inget som det Indien jag tidigare stött på. Här möts jag av ett lugnt, av skrattande människor och rent bergluft. Jag går omkring bland en blandning av Tibetaner, Nepaleser och Indier, alla lika vänliga när jag frågar om vägen till närmaste testuga.
Staden är mest känd för sitt te; Darjeeling tet planterat utav Britterna under kolonialismens era. Och för titeln i Wes Andersons film om en tågresa genom Indien.
Jag har redan blivit kär. Till Darjeeling vill jag återvända och återvända. För att andas, dricka te och skratta.
Nya bilder finns att se på http://picasaweb.google.se/alexander.dangler
/Le Routard
Stor bilduppdatering
Har idag tagit mig tiden att slänga upp massa bilder på picasa. Titta gärna in och kolla lite hur det ser ut på de platser jag turnerat på med mitt näsflöjtsband de senaste veckorna.
//Alexander
Indisk homosensualitet....
I Indien ar sex i rumpan forbjudet. Sa star det faktiskt i lagen, mer eller mindre ordagrant, som sedan instiftandet har inneburit att homosexualitet i praktiken ar forbjudet. Humoristiskt nog ar dock Indiska man de mest kramgoa killar man kan traffa.
Brandsta Cityslackers slang er i vaggen. I Indien haller man handen nar man gar pa stan om man ar basta killkompisar. Dessutom ar det inte ovanligt att man sitter och haller om varandra nar man slappar, mer passande en Svensk biodate.
Handslag, famtag, klapp eller kyss. Indien har i vasterlandska ogon ett ganska tivelaktig moraliskt stallningstagande....
Tankvarda tankar fran en Indisk huvudstad
av Alex
The World is Flat
Dagens Varning. At inte middag for att sedan satta dig pa en 9 timmars bussresa genom Indien. Lite som att ata lunchbuffen pa Pizza Hut och sedan kopa akband pa Grona Lund.
Jag sitter utslagen i Bengaluru; jordens centrum, som de sjalva utrycker det. Det ar ocksa dit titeln syftar och inte till det landskap som min buss skumpade fram genom.
Thomas Friedman sager sig ha fatt sin inspiration till boken The World is Flat just fran Bangaluru. Boken ar en studie i 2000-talets historia och kretsar mycket kring globaliseringen och ITs utveckling. Och om man letar efter IT har man hittat ratt om man ar dag jag befinner mig nu.
Sorry ASKO, men Infosys slar nastan ett slag vassare. Med 100 tusen anstallda i ett 23 fotbollsplaner stort kontor maste de flesta aka golfbil eller cykla mellan de olika avdelningarna. Det finns 18 stycken resturanger, en basketplan och till och med ett hotell. Att allt sedan sakert kostat lika mycket som en meny pa Donken i Norge ar kanske en annan sak.
Har sightsingat runt i staden idag som mest bestar av mopedtaxis och avgaser. Efter ett aventyr dar min taxichauffor korde mig 2 mil rakt ut i intet, hamtade upp sin brorsa och plotsligt ville att jag skulle bjuda dem pa kaffe sa kanns det skont att om nagra timmar lamna denna slumm och bege sig mot ett sakert annu sakrare helvete; Delhi.
Sjalvklart var jag skitforbannad och stenhard och prutade ner min 7 timmar langa taxi-rundvisning fran 70kr till 65kr. Kollade honom jatte surt i ogonen gjorde jag ocksa nar jag gick. Sa det sa!
halsningar
Alexander
Jag sitter utslagen i Bengaluru; jordens centrum, som de sjalva utrycker det. Det ar ocksa dit titeln syftar och inte till det landskap som min buss skumpade fram genom.
Thomas Friedman sager sig ha fatt sin inspiration till boken The World is Flat just fran Bangaluru. Boken ar en studie i 2000-talets historia och kretsar mycket kring globaliseringen och ITs utveckling. Och om man letar efter IT har man hittat ratt om man ar dag jag befinner mig nu.
Sorry ASKO, men Infosys slar nastan ett slag vassare. Med 100 tusen anstallda i ett 23 fotbollsplaner stort kontor maste de flesta aka golfbil eller cykla mellan de olika avdelningarna. Det finns 18 stycken resturanger, en basketplan och till och med ett hotell. Att allt sedan sakert kostat lika mycket som en meny pa Donken i Norge ar kanske en annan sak.
Har sightsingat runt i staden idag som mest bestar av mopedtaxis och avgaser. Efter ett aventyr dar min taxichauffor korde mig 2 mil rakt ut i intet, hamtade upp sin brorsa och plotsligt ville att jag skulle bjuda dem pa kaffe sa kanns det skont att om nagra timmar lamna denna slumm och bege sig mot ett sakert annu sakrare helvete; Delhi.
Sjalvklart var jag skitforbannad och stenhard och prutade ner min 7 timmar langa taxi-rundvisning fran 70kr till 65kr. Kollade honom jatte surt i ogonen gjorde jag ocksa nar jag gick. Sa det sa!
halsningar
Alexander
Hampi
Jag befinner mig i paradiset på jorden. Det är så jag skulle vilja komma ihåg denna plats; Hampi.
En tempelstad inklämd mellan kontrasernas landskap. Stenigt ökenlanskap blandar sig här med de grönaste risfälten och palmer mer passande en sandstrand vid havet.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig när jag satte mig på tåget hit. Bakom mig lämnade jag en skön sandstran och goda resturanger, för att istället bege mig mot okänd mark.
Tåget var smockat med andra turister som troligen blivit lika inspirerade av alla de människor som dagligen nästan beordrat mig att ta tåget de 7 timmarna in i Indien.
På tåget hade jag chansen att träffa Matt, en gammal Amerikansk journalist med en brinnande passion för fotografering. En perfekt resekamrat skulle det visa sig.
Tillsammans har vi spenderat tidiga morgonar fotograferandes soluppgångar och skumpat runt i en Rickshaw mellan fantastiska tempelbyggnader.
Här fanns runt 1400-talet ett av Indiens rikaste imperium. Med enorma resurser uppförde de stora komplex av byggnader vilka många tyvärr skulle bli förstörda när rikets föll då Muslimer gick till attack bara hundra år inpå storhetstiden.
Trots det påtagande försöken av Muslimerna att medvetet förstöra denna nu klassade UNESCO världsarvsskatt finns här otaliga sevärdheter. Dagarna fullkomligt rinner iväg när man betraktar det hantverk som måste tagit år att fullborda.
Tyvärr har jag redan bestämt mig för att lämna denna underbara plats för att åka upp till de norra delarna av Indien. Redan på torsdag tar jag flyg upp till Delhi där jag sedan tänkt tågluffa runt till klassiska platser som Taj Mahal och Gangesfloden i Varanasi.
Det kommer kännas tråkigt att lämna Hampi; denna stad jag förälskat mig i. Jag kommer att återvända, det är jag säker på. Det måste jag.
hälsnigar
Alexander, en fotograferande upptäckare i Indien
Matt, min resekamrat for tillfallet. Har varit pa typ alla stallen man kan tanka sig och har de mest fantastiska berattelser om allt fran ormar i Arfrika till bussresor i Mongoliet.
