baralagomvilse

Resandet börjar ta ut sin rätt på mig. Sakta men säkert börjar jag bli lite skadad. Listan är inte överdrivet lång än så länge. Den är inte överdrivet allvarlig. Men ärren finns där. Såren finns där. Ständigt påminnande att jag kanske inte är den hela jag som gav sig ut på denna resa. 

Jag har krälat i bajs. Det låter kanske helt absurt. Kanske lite barnsligt. Men det var det bästa äventyret jag haft hittils.

I Taman Negara. Den äldsta regnskogen i världen och den största nationalparken i Malaysia hittade jag en grotta. Den var small och trång och genom den ledde ett rep av spännande möjligheter. Med en ficklampa i handen begav jag mig in.

Grottan var full av fladdermöss och stank av den avföring de fyllt marken med. När grottan belv smalare och smalare. När mitt huvud var så nära de upp och ner hängade svarta kappklädda djuren att jag kunde höra dess viskande pip, då började jag krypa. Jag kröp i stanken och avföringen. Mot den lilla strålen av ljus längst borta i mynningen.

När jag kom ut var jag skitig och illaluktande. Men ett äventyr utan dess like rikare.

- Alexander

Kanske har min hud blivit gul. Jag tror i alla fall jag borjar bli asiat. Idag gick jag in i en toalett med ett hal i marken. En sa kallad Asiatisk toalett. En vitings mardrom. Min forsta tanke var istallet;

"Det har ju faktiskt sina fordelar..."

/Alex

Jag har slagit något slags världsrekord. Jag har varit i Thailand, Kuala Lumpur och Penang under 24 timmar. Bara färdats med buss. Plus lyckats klämma in en timme i Singapore.

Jag är skuggad. Kanske är det min inblandning i KGB. Kanske mina uppdrag som lönnmördare i mellanöstern. Jag vet inte. Men någon, eller något, vill skrämma mig.

I kommentarer avsedda att skadeskjuta har jag ack spelat schack med döden. Anonyma, ändå förkroppsligade genom en kvinnogestalt. De har varit subtila, ändå tydliga. De har varit personliga ändå distanserade. De har varit proffisionella. Avsedda att hota. Avsedda att döda.

Hon kallar sig Elin. Hon tar utan att ge. Hon dödar utan ett spår. Hon är som Alladin på sin matta. Som Peter Pan med sin flöjt. Jag vet inte vem hon är. Men när jag får reda på det. Då är hon Min!

Jag sover med en vitlök under kudden. Allt för att försäkra mig om min egen säkerhet.

En dag ska hon bli min. En dag....

/Alexander

Vi sitter på den (bak)fulla båten från Koh Phangan. Min tå har, som så många gånger förr blivit nersliten av min klantiga gång. Den är sprucken och lite småblodig. Mer passande en kombatant i en strid eller en bergsklättrare i för små skor.

Bilderna är tagna i Halong Bay i Vietnam. Ett av de vackraste ställena jag någonsin besökt.

I dess trakter utspelades emellertid ett äventyr som jag kan försöka sammanfatta.

Jag och mina två resekamrater som syns längst ner var ute och paddlade i den enormt vackra omgivningen. Genom en liten grotta kom vi ut i en sjö omsluten av regnskogsklädda berg. Vattnet var kristallblått och svalkande inbjudande i hettan. Jag tog chansen att hoppa i och samtidigt föll min paddel ner i vattnet. Inga problem i de flesta delar av världen där piratkopiering inte är den största industrin. Paddeln, en stålkopia av en vanlig paddel, sjönk som en sten. Den var Made in Vietnam helt enkelt.

Tillbaka vid hyrshoppen klagar jag såklart, helt utan gehör. Istället vill paddelpojken ha 20 dollar för paddeln. För att sätta saker i perspektiv. En natt på ett hotellrum kostar 2 dollar. En måltid med ris en dollar. En coca-cola 10 cent. 20 dollar är med andra ord en förmögenhet, speciellt när det är priset på en sjunkande sten.

Jag säger såklart ne till att betala. Varpå detta utspelar sig;

Mina resekamrater pressas på pengar
De viker sig under hotet att de inte kommer få ta färjan från ön om de inte betalar
Jag får reda på detta
Jag blir arg
Jag får reda på att de inte ens ville prata med tjejen för att de tyckte hon hade fel kön
Jag blir rasande
Jag går ner till paddelpojken
Han säger att jag får skylla mig själv
Jag säger "fuck you"
Han säger "fuck you!"
Jag skriker "FUCK YOU!"
Han skriker "FUCK YOU! LEAVE MY STORE!!!"
Jag säger "or what? You make me stay on this island too?"
Hans ordföråd är minimalt, vilket med tanken på hans hjärnstorlek är normal. Han säger "fuck you" igen
Jag säger "If you take my money, I will make your life so bad you wish you never been born!"
Jag går iväg
Han kommer efter på en moppe
Han säger att han tänker åka till polisen
Vi är i en stad där kanske 500 pers bor
Alla känner alla
Polisen känner paddelpojken
Visa versa
Jag är körd
Jag kommer få sitta ett liv i ett unket piratkopierat Vietnamsiskt fängelse
Fan

Situationen reder upp sig så fort jag säger att han kan behålla de 20 dollarna, såklart. Den giriga Vietnamesiska paddelpojken brummar iväg på sin moppe. Jag står kvar. Glad över att 20 dollar slapp mig undan ett liv med randig tröja. Förbannad över att en hemmagjord stenklump kostade mig 20 dollar.

Jag är fortfarande fri. En fri man. 20 dollar fattigare.

/Alex

Jag anlände just till Ko Phangan efter en mastodontresa. 19 timmar dörr till dörr. En väldigt konstig, udda resa.

Det var när vi tog båten från fastlandet ut till den lilla paradisliknande ön som den redan vid det laget konstiga resan tog en ny vändning. Vågorna var höga. Båten inte så stadig. Kombinationen blev att det svajade något enorm. Plötslig befann jag mig i en Jackass-inspelning.
Människor till höger och vänster började spy. De spydde i påsar, i soptunnor. Utanför båten. Det var ett stort spykaos helt enkelt. Och jag befann mig mitt i det.

Det gav mig tankar till en händelse länge sen. En händelse värden är mycket bekant med men få som vet vad som verkligen skedde. Den Kubanska revolutionen.

Denna revolution startade faktiskt med en båtresa. En båt fylld med revolutionärer närmade sig Kuba. Men dessa hårda män blev nästan alla sjösjuka. De blev ett inferno av spyor. En mycket roligt del av en känd dagbok som fått mer kredd för sina motorcykeletapper än sitt verkliga drama.
Båten förliste sedan och endast ett få antal medlemmar överlevde. Den mest igenkände däribland, såklart, Che.

Vår båt förliste inte. Men det var nära däran kändes det som. Nu pustar jag ut på en vit sandstrand istället och väntar på att månen ska bli rund så festen kan börja.

Skepp och Hoj tills dess!
/Alex


Bilderna nedan föreställer rökelser och är alla tagna i Vietnam

Idag lämnar jag Bangkok, troligen för sista gången. Första gången jag kom hit hatade jag staden. Med tiden och dagarna jag har spenderat här har jag börjat gilla den mer. När jag idag bokade min bussbiljett härifrån så kändes det nästan vemodigt att lämna. Brodern och systern som äger den lilla shoppen där jag köpt alla mina resor hälsade mig trevlig resa och på gott återseende. När jag sa att jag troligen inte skulle återvända ställde de sig båda upp, tog min hand och sa att de skulle sakna mig. Jag kommer sakna dem också. Sakna dem och alla andra människor som har fått mig att helt byta uppfattning om denna kaotiska stad. Bangkok är som hemma fast borta. Som en gammal kompis lägenhet ungefär. Det känns hemtamt på något sätt. Nu är det dags att vandra vidare dock. Mot paradiset i söder.

/Alex

Bilderna nedan är från Mui Ne i Vietnam. Från en mycket sandigare plats.

Jag har syndat idag. Jag har brytit mot sederna. Mot Thailändsk jantelag. Jag har slickat på ett frimärke.

Jag har de senaste månaderna rest runt i Indokina med en stråhatt på huvudet. Ivrigt, likt en ung Hemmingway, har jag letat efter det okända. Till fots genom tät regnskog, på en cykel över berg och på båtar genom floder bortom all civilisation. Allt för att söka ett äventyr.

Jag landade i en deserterad stad; Bangkok. Folktomt. Kvar var endast jag och svininfluensan.