Fan va jag längtar hem
En simtur under den stekande solen vid den vitsandade stranden kallad Lonely Beach stötte tre ensamma pojkar på en mycket suspekt man.
"Fan va jag längtar hem!" utbrister den tatuerade och lite halvt kriminella mannen till oss när vi simmar förbi.
Mer liknande en Dany Trejo än en Svensson blev vi alla smått förvånade av att han verkade vara svensk. Även om den enorma Suomi tatueringen på vänsterarmen tydde på annat.
"Äh, jag har varit här i guljävlarnas land i 6 månader nu och jag längtar bara efter svensk mat. Jag drömmer om nätterna att äta kebabpizza på syltan i Huddinge"
Hans mage visade klara tecken på att många mål förvisso hadde införskaffats där. Men kunde denna rasistiska halv-indier verklige mena att en kebab i Stockholm var värd att byta mot den goda maten och de sköna dagarna i detta paradis.
Några timmar senare har solen sänkt sig och mörkret börjat dölja den röda hyn vi alla tre arbetat upp. Magarna våra har börjat kurra och det börjat bli dags för ett mål mat.
En begrundande John lyfter ögonen från menyn.
"Fan. Jag saknar pizza lite ändå..."
Även paradiset har sina baksidor.
/Le Routard
Dagens Robert
En grupp sammanslutna norska ASKO-veteraner, nyss ihopkastade genom odets ironi pa en farja i Thailand ser sig plotslig omringade av en grupp mycket suspekta "kvinnliga" gladjeflickor....
Niklas Neville, gruppledare och en av veteranerna fran de kalla dagarna i frysboxen, ser obekvam ut och forsoker sammanfatta gruppens kanslor i ord.
"Allt jag kan tanka pa ar de 400 tjocka Tyska gubbarna som redan varit dar"
I en flyktartad utgang fran barhaket skriker plotsligt John Elf, aven kand som den legendariske tandtrollsgubben "Dude, that girl is a guy!". Varpa en tysk turist lugnt och sansat svarar;
"I know. But after a while you just stop to care..."
Ko Chang, en paradiso i det klarbla vattnet kanske doljer morkare sidor an tre blaogda norgebarn kan forestalla sig.
/Le Routard
Niklas Neville, gruppledare och en av veteranerna fran de kalla dagarna i frysboxen, ser obekvam ut och forsoker sammanfatta gruppens kanslor i ord.
"Allt jag kan tanka pa ar de 400 tjocka Tyska gubbarna som redan varit dar"
I en flyktartad utgang fran barhaket skriker plotsligt John Elf, aven kand som den legendariske tandtrollsgubben "Dude, that girl is a guy!". Varpa en tysk turist lugnt och sansat svarar;
"I know. But after a while you just stop to care..."
Ko Chang, en paradiso i det klarbla vattnet kanske doljer morkare sidor an tre blaogda norgebarn kan forestalla sig.
/Le Routard
Klart man kommer in....
Jag har dykt ner i backpackernas Stureplan. På en gata kantad med små t-shirtsäljande stånd och fylld med ryggsäcksklädda ungdommar. Jag är mitt i smeten. Backpackerkulturens nav. Jag är i Thailand. På Khoa San Road.
Det här skulle kunna var paradiset för en kille som nära svältigt sig igenom det fattigaste av länder. Här finns allt som finns på gatan hemma i stan, där jag bor. Här finns 7-eleven. Här finns BK. Donken. Dygnetrunt öppna internetcafeer. Massagekliner och trendiga barer.
Tyvärr känns det som en tillrättalagd vardag. Det känns som ett hem iväg från hem. Äventyret som jag ridit på är borta. Min India Jones inspirerade livsstil som bortblås. Helt plötsligt är jag en jävla Svensson igen.
En ensam Svensson.
För man skulle kunna tro att ett ställe fullt av undommar med drömmar om en palmkantad strand skulle vara som en matchmakingsite i relationsskapande. Men det är det inte.
Khoa San är som tjejernas omklädningsrum i 9:an. Inte för att jag spenderade mycket tid där. Men jag kan tänka mig.
Här är man ingen om man inte vet alla öar som finns i Thailand. Man är ingen om man inte varit på minst 23 stycken full moon parties. Man är ingen om man inte känner cheerleadern som byter om i hörnet.
Så står man där. Naken, nyduschad och utan vänner. Alla andra har större bröst än en själv och man känner att man inte riktigt är en i gänget. Man är inte som mobbade Lisa. Som aldrig skulle få en kille och är jätte tjock. Men man önskar man var en av de coola istället. Istället för att vara en Outcast.
Kaste det är dags att söka sig till andra gäng. Bli medlem i filmklubben. Den som träffas på lördagar. Kanske det är dags att fly Thailand. Redan nu.
Söka mitt India Jones liv på en mer oborstad gata. Där 7-eleven butker inte agerar gatubelysning om kvällen och där McDonalds inte är ett natthak.
Kanske borde jag dra snart. Jag och min ryggsäck. Skumpiga bussar går åt alla håll. Det är bara att hoppa på och se var man hamnar.
/Le Routard
Bus India
Så var jag klar. Indien är ett avslutat kapittel för min del. En extremt skumpig resa. där en tibetansk tonåring spenderade merparten i mitt knä, ner från mitt underland Darjeeling i en jeep fylld med 15 personer förde mig till tåget och vidare mot Kolkata.
Kolkata var helt okej men jag kom dit innan ens spring rickshaw-killarna vacknat. Kolkata är den enda staden i Indien, vad jag vet, som fortfarande har de extremt inhumana handdragna cyklarna. Killar går på vägen och drar personer sittandes på en kärra. De sover på gatan om nätterna. De är de lägsta av lägsta i en stad som innehåller mer segrigation än de flesta.
Kolkata, tidigare känt som Calcutta, var den forna huvudstaden i det Brittiska koloniala Indien. Den så kallade Raj-tiden. Kvar från denna tid är extremt pampiga byggnader, ett helt okej vägnät och en brittisk storstadsarkitektur. Kvar finns även personer utan ben son sittandes på skateboardliknande rullbrädor putsar människors skor. Det finns kvinnor som lånar andras barn för att tigga om pengar till mjölk. Och så finns de handdragna taxina.
Kolkata lite sumerade den trötthet och nästan hat jag känt under den senare tiden i min genomresa i norr. Det är skitigt, luktar illa och är extremt fattigt. Men framför allt är människor inte särskillt trevliga.
Detta är tyvärr den bitta bilden av Indien. Det finns så många platser som är helt underbara i Indien! Platser som jag blivit kär i, som jag vill återvända till och som jag alltid kommer minnas med glädje. Det finns människor i Indien som jag velat adoptera utav ren kärlek till deras värme, både resekamrater och lokala Indier.
Men i stora dra är Indien ett hata/älska land. Vissa har sagt att antingen hatar man Indien eller så älskar man det. Jag skulle säga att man definitvt älskar det. Och man kommer definitivt hata det.
Jag träffade en engelsk man på ett internetcafe bara ett par dagar innan jag lämnade Indien. Han summerade sin upplevelse såhär "Indien är ett land med bara hål-i-golvet toaletter och bajslukt överallt."
Min bild är nog mer nyanserad än så.
Indien är ett land med höga berg och gröna risfält.
Långa palmkantade stränder och vackra soluppgångar
Människor som alltid skrattar och gärna lägger en arm om dina axlar
Indien är ett land med chicken masala
Färskpressad juice och currykryddad frukost
Indien är ett land där det alltid luktar skit och kiss
Där en promenad blir till en boxningsmatch med gatuförsäljare
Där en taxitur blir en prisförhandling stor som en riksdagsdebatt
Indien är ett land där man blir lurad på pengar
Stulen på saker
och visad till brorsans affär istället för museumet man ville till.
Indien är så mycket på samma gång. Så många människor, så många saker. Vissa jätte bra. Vissa riktigt dåliga.
Om jag åker dit igen får jag se. Vissa dagar hade jag sagt ja. Vissa dagar nej. Om jag åker tillbaka så kommer jag göra det för min bergsby Darjeeling, för mina frukostar hos Sonya. För mina biljardmatcher med Roomboy i Goa och för mina tidiga morgonar där jag fotade soluppgångar i Hampi. Det är det som kommer få mig att återvända.
Men nu är Indien historia. Jag är redan borta. I ett annat land. Där allt är mycket renare. Folk mycket vänligare. Thailand.
Tyvärr känns allt plötsligs så mindre äventyrligt. Så mer artificiellt och serverat på ett fat. Kanske var det därför jag bläddrade upp Burma i min reseguide och sakta började sukta efter nya äventyr....
Bus, tillräckligt i Hindi. Är ett ord som summerar min kännsla av 5 veckor i Indien.
Namaste
Le Routard
Himelriket väldigt nära himlen
Jag befinner mig i Darjeeling. En by, med Indiska mått mätt, på hundra tusen invånare belägen på ryggen av ett berg. 2150 meter över havet ligger den placerad vid foten av Himaliya.
Det är en fristad utan dess like. Inget som det Indien jag tidigare stött på. Här möts jag av ett lugnt, av skrattande människor och rent bergluft. Jag går omkring bland en blandning av Tibetaner, Nepaleser och Indier, alla lika vänliga när jag frågar om vägen till närmaste testuga.
Staden är mest känd för sitt te; Darjeeling tet planterat utav Britterna under kolonialismens era. Och för titeln i Wes Andersons film om en tågresa genom Indien.
Jag har redan blivit kär. Till Darjeeling vill jag återvända och återvända. För att andas, dricka te och skratta.
Nya bilder finns att se på http://picasaweb.google.se/alexander.dangler
/Le Routard
Stor bilduppdatering
Har idag tagit mig tiden att slänga upp massa bilder på picasa. Titta gärna in och kolla lite hur det ser ut på de platser jag turnerat på med mitt näsflöjtsband de senaste veckorna.
//Alexander
Indisk homosensualitet....
I Indien ar sex i rumpan forbjudet. Sa star det faktiskt i lagen, mer eller mindre ordagrant, som sedan instiftandet har inneburit att homosexualitet i praktiken ar forbjudet. Humoristiskt nog ar dock Indiska man de mest kramgoa killar man kan traffa.
Brandsta Cityslackers slang er i vaggen. I Indien haller man handen nar man gar pa stan om man ar basta killkompisar. Dessutom ar det inte ovanligt att man sitter och haller om varandra nar man slappar, mer passande en Svensk biodate.
Handslag, famtag, klapp eller kyss. Indien har i vasterlandska ogon ett ganska tivelaktig moraliskt stallningstagande....
Tankvarda tankar fran en Indisk huvudstad
av Alex
The World is Flat
Dagens Varning. At inte middag for att sedan satta dig pa en 9 timmars bussresa genom Indien. Lite som att ata lunchbuffen pa Pizza Hut och sedan kopa akband pa Grona Lund.
Jag sitter utslagen i Bengaluru; jordens centrum, som de sjalva utrycker det. Det ar ocksa dit titeln syftar och inte till det landskap som min buss skumpade fram genom.
Thomas Friedman sager sig ha fatt sin inspiration till boken The World is Flat just fran Bangaluru. Boken ar en studie i 2000-talets historia och kretsar mycket kring globaliseringen och ITs utveckling. Och om man letar efter IT har man hittat ratt om man ar dag jag befinner mig nu.
Sorry ASKO, men Infosys slar nastan ett slag vassare. Med 100 tusen anstallda i ett 23 fotbollsplaner stort kontor maste de flesta aka golfbil eller cykla mellan de olika avdelningarna. Det finns 18 stycken resturanger, en basketplan och till och med ett hotell. Att allt sedan sakert kostat lika mycket som en meny pa Donken i Norge ar kanske en annan sak.
Har sightsingat runt i staden idag som mest bestar av mopedtaxis och avgaser. Efter ett aventyr dar min taxichauffor korde mig 2 mil rakt ut i intet, hamtade upp sin brorsa och plotsligt ville att jag skulle bjuda dem pa kaffe sa kanns det skont att om nagra timmar lamna denna slumm och bege sig mot ett sakert annu sakrare helvete; Delhi.
Sjalvklart var jag skitforbannad och stenhard och prutade ner min 7 timmar langa taxi-rundvisning fran 70kr till 65kr. Kollade honom jatte surt i ogonen gjorde jag ocksa nar jag gick. Sa det sa!
halsningar
Alexander
Jag sitter utslagen i Bengaluru; jordens centrum, som de sjalva utrycker det. Det ar ocksa dit titeln syftar och inte till det landskap som min buss skumpade fram genom.
Thomas Friedman sager sig ha fatt sin inspiration till boken The World is Flat just fran Bangaluru. Boken ar en studie i 2000-talets historia och kretsar mycket kring globaliseringen och ITs utveckling. Och om man letar efter IT har man hittat ratt om man ar dag jag befinner mig nu.
Sorry ASKO, men Infosys slar nastan ett slag vassare. Med 100 tusen anstallda i ett 23 fotbollsplaner stort kontor maste de flesta aka golfbil eller cykla mellan de olika avdelningarna. Det finns 18 stycken resturanger, en basketplan och till och med ett hotell. Att allt sedan sakert kostat lika mycket som en meny pa Donken i Norge ar kanske en annan sak.
Har sightsingat runt i staden idag som mest bestar av mopedtaxis och avgaser. Efter ett aventyr dar min taxichauffor korde mig 2 mil rakt ut i intet, hamtade upp sin brorsa och plotsligt ville att jag skulle bjuda dem pa kaffe sa kanns det skont att om nagra timmar lamna denna slumm och bege sig mot ett sakert annu sakrare helvete; Delhi.
Sjalvklart var jag skitforbannad och stenhard och prutade ner min 7 timmar langa taxi-rundvisning fran 70kr till 65kr. Kollade honom jatte surt i ogonen gjorde jag ocksa nar jag gick. Sa det sa!
halsningar
Alexander
Hampi
Jag befinner mig i paradiset på jorden. Det är så jag skulle vilja komma ihåg denna plats; Hampi.
En tempelstad inklämd mellan kontrasernas landskap. Stenigt ökenlanskap blandar sig här med de grönaste risfälten och palmer mer passande en sandstrand vid havet.
Jag visste inte riktigt vad som väntade mig när jag satte mig på tåget hit. Bakom mig lämnade jag en skön sandstran och goda resturanger, för att istället bege mig mot okänd mark.
Tåget var smockat med andra turister som troligen blivit lika inspirerade av alla de människor som dagligen nästan beordrat mig att ta tåget de 7 timmarna in i Indien.
På tåget hade jag chansen att träffa Matt, en gammal Amerikansk journalist med en brinnande passion för fotografering. En perfekt resekamrat skulle det visa sig.
Tillsammans har vi spenderat tidiga morgonar fotograferandes soluppgångar och skumpat runt i en Rickshaw mellan fantastiska tempelbyggnader.
Här fanns runt 1400-talet ett av Indiens rikaste imperium. Med enorma resurser uppförde de stora komplex av byggnader vilka många tyvärr skulle bli förstörda när rikets föll då Muslimer gick till attack bara hundra år inpå storhetstiden.
Trots det påtagande försöken av Muslimerna att medvetet förstöra denna nu klassade UNESCO världsarvsskatt finns här otaliga sevärdheter. Dagarna fullkomligt rinner iväg när man betraktar det hantverk som måste tagit år att fullborda.
Tyvärr har jag redan bestämt mig för att lämna denna underbara plats för att åka upp till de norra delarna av Indien. Redan på torsdag tar jag flyg upp till Delhi där jag sedan tänkt tågluffa runt till klassiska platser som Taj Mahal och Gangesfloden i Varanasi.
Det kommer kännas tråkigt att lämna Hampi; denna stad jag förälskat mig i. Jag kommer att återvända, det är jag säker på. Det måste jag.
hälsnigar
Alexander, en fotograferande upptäckare i Indien
Matt, min resekamrat for tillfallet. Har varit pa typ alla stallen man kan tanka sig och har de mest fantastiska berattelser om allt fran ormar i Arfrika till bussresor i Mongoliet.
Oh Canada
Eftersom det varit massiv anstormning i kommentarena och valdigt manga har bett om att fa veta vad som hande igar pa festen tankte jag dela med mig av lite snuskiga detaljer har pa bloggen.
Sedan slog han sig ner i Indien. Han borjade jobba oerhort hart. Studerade alla proffsens tekniker och borjade forsoka fa kontakter i branchen. Nu ar han 27 ar och ager en av Indiens storsta fotoargenturer.
Jag och Roomboy, min Indiska van satte kurs mot festen. Men efter en lang promenad, som han bedomde var 3 kilometer men som jag snarare skulle uppskatta till typ 700 meter kom vi fram till ett nerslackt party. Endast tre arga hundar och en gris motte oss. Min fobi for ormar blev lite paspadd nar Roomboy sa att det visst fan ormar pa den har vagen, och att han hade sett en. Vilket han ivrigt gestikulerade och med handerna visade storleken pa.
Promenaden forstatte istallet mot strandens barhak, Cafe del Mar (franska for resturang vid bergstoppen). Dar motte vi faktiskt upp med min kara Kanadensiska och och hennes kompis Ich (uttalash som I foljt av sch-ljudet i Dusch).
De satt och chillade pa nagra kuddar vid stranden och rokte vattenpipa. Under en stjarnkladd himmel fick jag hora den fantastiska historien om Ich liv.
Nar Ich var 13 ar jobbade han som springpojke i en te-affar. En dag nar han var med sin mamma i en juvalbutik sag han ett foto pa en vacker kvinna. Det var en reklam for ringar. Han bestamde sig i det ogonblicket for att bli fotograf. Han ville ocksa ta fantasifulla portratt av vackra kvinnor. Sa han akte till Italien for att lara sig av varlden basta fotograf.
Sedan slog han sig ner i Indien. Han borjade jobba oerhort hart. Studerade alla proffsens tekniker och borjade forsoka fa kontakter i branchen. Nu ar han 27 ar och ager en av Indiens storsta fotoargenturer.
Jag berattade om min egen fotografering. Han tittade mig i ogonen. Sedan sade han att jag kunde bli en verkligt stor fotograf. Det syntes i mitt satt att betrakta varlden. Kanske var det har mitt ogonblick som framtida fotograf. Det kandes sa nar han sade det.
Ich var en valdigt harlig man. Han var lugn och avspand och jag kande mig genast valkommen i hans sallskap. Men jag trodde da att det bara var en artighet som kom med hans personlighet.
Men vi har spenderat dagen med att spela cricket ihop, ata middag och slappa och jag har verkligen fatt lara kanna en trevlig kille.
Over maten diskuterade vi min resa, varpa Ich utbrast att jag maste stanna hos honom nar jag kommer till Delhi. Jag tog hans email och han sa att han har en enorm vaning i centrala Delhi. Jag kunde fa komma med honom till hans fotostudio och hanga dar nar han fotar.
En stor chans att fa se ett riktigt proffs arbeta har oppnat sig. En chans att fa lara kanna en an mer fantastisk person har infunnit sig.
Och med kanadensiskan gjordes inga framsteg. Vi pratade, hade kul. Vi har hangt idag ocksa och hon har fortsatt tjata pa att jag ska med och parta ikvall. Men jag tror taget har gatt dar. Inget mig emot. Jag har hennes och Ichs email och i dem tror jag jag har hittat verkligt schyssta nya vanner.
Nu ska jag ta en liten snabb middag hos en Nepal-kille jag lart kanna. Sedan packa min vaska och sen kasta mig over till partyt med mina nyfunna vanner.
halsningar
Alexander
TV-spelskvall
Har varit en lung dag. Va fan annars egentligen, det ar ju semester.
Dagen borjade med mini-aventyr i smaskala. Tre stycken promenader till den lilla affaren gjorde jag for att fa tag pa en tvattlina som de forsatte lova skulle komma till affaren med en springpojke strax. Darav de manga besoken.
Tillslut fick jag min tvattlina och kunde borja min tvattdag.
Man maste anda alska Indien lite nar man kan kopa 10 stycken engangspasar med tvattmedel, ett 10 meter langt snore att hanga tvatten pa och en nagelsax for 14 kronor. Helt overkomligt maste man ju anda saga. Passade pa att pruta ner priset pa en stor flaska Banaboat solskydd fran 30 kronor till typ 28kronor. Det ar ju anda en principsak att pruta. Aven om mitt samveta sved lite nar man sag att killen tyckte det var halvjobbigt att behova sanka priset med tva kronor.
Dessutom delar jag lite sa pre-newsflash aktigt med mig av att jag kanske har hittat den ratta. Tog namligen eftermiddagen i akt att lara kanna hotellets "roomboy" (vad nu det ar, men han kallade sig sa). Spelade biljard och drack Limca, en coca-cola lask med limesmak. Helt okej faktiskt.
Vid solnedgangen slog vi oss bada ner pa stranden och sag den runda bollen nastan falla ner bakom en palmkantad o. Som sa ofta hamnade vi i en diskussion om tjejer. Han hade 3 stycken, jag hade inga. Sa han bestamde sig for att ta mitt ode i sina egna hander och ropade pa henne. Hon som ska bli min framtida fru.
En Kanadensisk tjej, 20 ar fyllda och valdigt sot slog sig ner. Hon var har ensam, precis som mig. Det var min kamrat roomboyen a.k.a min matchmaker tydlig att forkunna.
Nar vi alla reste oss upp for att ga sa fragade hon mig om jag ville komma till festen ikvall. Jag sa att det kanske jag gor, varpa hon tog min hand. TIttade mig i ogonen. Tog upp ett hagelgevar och skot mig i hjartat.
Inte alls. Men nastan. Vara ogon mottes definitift. Och hon var valdigt tydlig med att be mig komma pa festen ikvall sa vi kunde traffas igen. Definitivt.
Ikvall ska jag fria till henne. Tror ni det funkar? Hon ar ju anda kanadensika...
Kar och galen i Goa
halsningar
Alex
Bilder fran ett avsked
Ida pa vag ifran Palolembeach, foljeslagen av en Indier pa cykel. Saklart!
Friheten kom sa antligen efter en vecka. Det har varit supertrevliga dagar med Karin och Ida. Vi har slappat och tagit det lugnt. Nu tar jag istallet min ryggsack och beger mig mot lite aventyrligare turer runt templena i Hampi.
//Alex
Knasigkvall, nu flyr jag Goa
Min ensamhet forbyttes snabbt igar mot sallskap. Nu forholl det ju sig istallet sa att sallskapet var helknappa.
Det var en salig blanding av en Rysk miljonar. En kvinna som han lart kanna pa internet och hennes alskarinna. Som fran borjan blivit kar i hennes 16 ar yngre pojkvan. Och det var bara borjan pa det invecklade forhallandet de hade....
Det var ett ganska knappt gang. Sa idag bokade jag en biljett till Hampi till pa torsdag. Antligen kommer jag ivag och far se lite mer av det riktiga Indien.
//Alexander
Dagens Robert - "Swedish Family" som pa ryska betyder en familj dar alla har sex med varandra.
Ensamma Hemma
Mycket underskattad film fran min uppvaxt. Nu mer en beskrivning om hur jag kanner mig for tillfallet.
/En ensam man pa en strand i Indien
Dagens Bildkap
Karin naivgerar oss till en strand som var kass, plus att jag var tvungen att ga upp tidigat som fan. LIte Titanic-romantik och en delfin som hoppade over hela baten lyckades vi dock se. Tyvarr fick jag inte med hoppet pa bild....
Resans verkliga harding Karin. Dyker garna ner i Indisk mat och ar inte radd for att prova vare sig det ena eller det andra.
Fiskare som precis har varit ute och forsok fanga ett odjur. I den lilla viken som vi stannar i finns en legend om ett sjomonster som heter Tikki Mahjar. Tyvarr inneholl dagens fangst bara en haj och typ en miljon smakrabbor.
Tiger, var privata battaximan pa sin bat Ganish.
Explorer/Photographer..../TV-Producer
Sitter på verandan till min enkla men ack så paradisliknande hydda. Maldiverna står det med röd min text på mitt, fina oceaniska önamn tänkte jag tills jag gick förbi Ibiza huset.
Dagens spenderades på en strand lite längre bort. Vägend tillbaka i en liten Rikshaw, den trehjuliga telfonkioskliknande mopedtaxin. Det bor ju rätt många i Indien men min gissning är att det skulle bo ännu fler om de inte körde så jävla galet hela tiden.
Vägen kantades med kosor. Inte sådana vita och svarta som man ser på bredgottpaketet utan bruna, helsvarta och vita kosor. De verkar på något sätt lite mer snälla än de svenska kosorna. Kanske tror de mer på karma?
Tankarna har i annars förts till Robinson idag. Inte den där borttappade snubben som upptäckte Amerika (läs. Indien). Nej det där tv-programmet på SVT. Just det. SVT. I begynnelsens tid när Robinson var varje svensk angelägenhet.
Programmet för de väldigt få som aldrig bekantat sig med det består i att ett gäng människor som aldrig skulle passa ihop, aldrig klara sig själv, extremt extremistiska, kontroversiella och exentriska kastas ut på en öde ö med ett lyxhotel på andra sidan från den strand de bor på.
Lyxhotellet vet de inte om utan det är något som den svenska kvällspressen som bor på ön tar upp de dagarna de har lite att skriva om.
I programmet ingår diverse tävlingsmoment som att stå upp länga, kasta en sten, simma lite. Ganska basala moment kan tyckas. Men allt görs spännande i och med att deltagarna bär olikfägade t-shirts och trummusik spelas i bakgrunden.
Hela programmet leder så småningom upp till en punkt där personen som stannat längs på den kritvita stranden kantade med kokosnötspalmer och klarblått vatten vinner enn miljon kronor.
Verkar det inte lite knäppt att göra ett program om att stå ut på en plats dit typ en halv miljon svenskar åker varje år för att ta semester. Borde inte programmet handla om något jobbigt istället?
Man tar en bunt ungdommar. Kastar in dom i världens största frysbox. Låter dom leva på sallad och vitt bröd i ett halvår. Varje vecka röstas en person ut som inte jobbar tillräcklig hårt, eller som inte varit smart nog att bilda pakt med chefen. De måste bo i ett kallt hus som inte är speciellt rent. Bråk och intriger uppstår och en kille får någon konstig sjukdom.
Vänta lite. Jag kanske har något stort på gång här. Måste sluta skriva innan någon annan snor Expediton Asko iden.
Skepp och hoj!
Alexander Dangler
Dagens bildkap
En flicka gar pa lina pa stranden. Jag testade senare, det var hur latt som helst. Det bara ser svart ut...
Nyfunna vanner fran Chile bygger en elefant och berattar lite om Chilensk skidkultur, hur det ar att bada med elefanter i Indien och uppmanar mig att borja vindsurfa. Trevligt gang med begransade kunskaper i Engelska, vilket gjorde att jag kunde briljera med min superba Spanska.
Framtida planer
Alice: Would you tell me, please, which way I ought to go from here?
The Cat: That depends a good deal on where you want to get to
Alice: I don’t much care where.
The Cat: Then it doesn’t much matter which way you go.
Alice: …so long as I get somewhere.
The Cat: Oh, you’re sure to do that, if only you walk long enough.
En konversation från boken Alice i Underlandet av Lewis Carrol.
Nu har jag hittat hem känns det som. Stranden, Indierna och maten börjar kännas hemtam. Framförallt har jag börjat trivas.
Det expoaterade och skitiga Goa som till en början mötte mig har börjat tyna bort och fram kommer en helt annan bild. En gemytlig och trevlig stämning.
Jag spenderar dagarna på stranden läsandes och badandes. Emellanåt varvar jag med en bit mat på något av de otals strandkafeerna. Jag tar en fiskgryta på traditionelt Vindaloo vis som är så typiskt för Goa. Mannen som serverar maten försäkrar mig om att den inte är starkt, men min tunga vill annat. God är den definitivt dock.
Nu har jag börjat planera lite smått för mina framtida eskapader i Indien. Ligger med Lonely Planet på magen och spejar ut platser, aktiviteter och annat att ta finkamma på min resa mot norr.
Ser ut att bli en resa upp till Dehli, Agra, Varanasi och Calcutta i de mer norra delarna av Indien. Ska försöka dyka ner mer i kulturen, kanske se mer av hinduismen, yoga och ge ett försök till att lära mig laga den goda maten.
Indien är ett stort och spännande land med ofantligt mycket att se. I mina utbyten med andra turister har jag blivit så inspirerad att resa vidare att det nu känns som om jag måste hålla tillbaka för att inte bli helt lost i Indien.
Det finns en hel värld till där ute och om jag ska hinna med att se lite av den också så måste jag nog dra vidare. Mot mitten av Mars har jag som tanke att börja dra mig mot södra asien och göra lite klassiska backpacker fotspår på min karta.
Alexander
Bilder fran Goa
Ida, resekompanjon for tillfallet i en lite udda (i vasterlandsk mening) prydd bat...
Delfinsafari pa morgonen
Solnedgang och fotboll pa stranden
Bostad for tillfallet.
Karin lurar Ida med en snacka pa stranden
Hyresvard a.ka fifflare. Men anda ratt schysst kille. Satt och delade historier om tjejer, drommar och livet.
Hollands kille med Indien erfarenhet. Delade med sig om trevliga historier om resor, inte sa trevliga historier om motorcykelolycker (se saret pa armen) och bara en skon stund med hundarna. Fick rikligt med inspiration av denne man att resa vidare i Indien och lite mer oturistgt outforskat omrade.
Goa
Det blev inte många timmar i Mumbai för idag bar det av mot Goa.
Efter en skakig flygfärd och en timmes taxiresa kom jag fram till stranden i Palolem.
Det tog första bästa rum och fick betala mycket mer än jag hade behövt. Men det gav mig istället tid för att vandra ut på stranden när solen höll på att gå ned. I det tillfället kändes stranden som ett paradis.
Tog en Indisk kycklingmiddag på en servering vid stranden. Maten var god, havet var rödfärgat vackert och min middagsdejt var snygg. Hade flörtat (läs. snarare tvingat) mig till bords hos en ensam fransk tjej. Hon såg väldigt bra ut men hennes engelska var sämre.
Har mött upp med min vänner Ida och Karin här på stranden. Nu ska jag koppla av ett par dagarn, njuta av ledigheten och sällskapet och sedan börja planera nya äventyr...
//Alex
