baralagomvilse

Här finns människor från olika ursprung. Några få är födda här, ganska många är från Sverige. Men här finns folk från hela världen; Polen, England, Pakistan...

Och likt New York är det inte staden som förenar oss. Det är inte de gröna byxorna eller ASKO-loggan på våra kläder som gör oss lika. Det är våra drömmar. 

Alla här strävar efter en bättre dag. En bättre framtid.

Vissa sparar till en resa, en utbildning eller ett första boende. 

Men det finns de som är här av helt andra anledningar. Du har den svarta truckföraren som alltid visslar. Han har fyra barn och fru. När jag frågar honom hur länge han tänkte stanna skrattar han bara.  "Min yngsta är 4 år, så jag är väl fast i det här fängelset i 10 år till." Klockan är sent men det är många timmar kvar tills vi slutar. Han fortsätter vissla och kör vidare med trucken.

Och så har vi killen som sitter i hörnet i fikarummet. Han suckar nerböjd över sin kaffe. Han är från Tjetjenien. Han är 24 år och flydde ett krig för 5 år sedan. Nu har han två barn och en fru. Han jobbar för ASKO varje dag men allt han vill är tillbaka till sitt hemland.

Jag frågar honom om när han tror han kommer kunna åka hem igen. Han rycker på axlarna och suckar. "Jag vet inte" säger han på dålig Norska.

Det är många timmar kvar på skiftet. Vi är ganska trötta. De tio minuterna är slut. Vi lämnar fikarummet bakom oss och går ut för att förverkliga våra drömmar istället.

//Alexander Dangler