Coca-Cola €
I helgen var vi bara lagom vilsna i Stockholm. Vilket medförde en del äventyr! Ett av mina egna äventyr fick mig att börja fundera över framtiden. Om nutiden och om vad som ligger utefter stigen man vandrar på. Men för att ni ska hänga med på mina tankar följer här en kort synopsis;
Det var kväll. Men till skillnad från den landsbygd tåget hade fört oss från var det ljust och högljutt, även då klockan slagit tolv. Människor sprang fram och tillbaka. Taxibilar rullade in och ut från trottoarkanterna. Det var lite kyligt i kvällsluften. Jag hade tagit skor med tunna sulor. Nu förde jag en evig kamp med stenplattorna på marken för att hålla värmen.
Men en värme spred sig ändå inifrån. Trevligt sällskap omgärdade mig. Jag och min vän mr. M stod och skrattade med nyfunna vänner.
Här förkortas historien och ca 23 och 2/3 steg i handlingen tas bort. Jag blir lämnad ensam. Ensam i Stockholmsnatten. Ensam som en hungrig varg, jagandes efter sällskap. Ylande.
Desperat - eller bara väldigt social - gick jag igenom en hel tunnelbanevagn med den extremt simpla frågan "fest ikväll?" Mitt hopp hade nästan slagit i botten då det närmaste jag kommit till en riktig fest var 5 stycken utländska män klädda i turban som frågade "what do you mean?" på en mycket indisk influerad engelska. Men vid sista sätena dök hon upp. En italienska som pluggade på KTH. Olivolja, Fullkornspasta och Vetemjöl. Man vet vad man får när man hittar en skatt från Italien.
På väg ut i Stureplansnatten lyckades vi samla på oss ett gäng spanjorer, två franska snubbar och en italiens kille. Vår konstellation liknade mest en utspridd samling samlarbilder från fotbolls VM-94. Nu styrde vi vår väg mot Ambassadeur. Klick klack ljuden från mitt italienska tunnelbaneraggs klackar blandades med en ström av spanska fraser. Mitt spanska ordförråd innehållande mantequilla (smör), trabajo (arbeta) och jamon (skinka) var till föga hjälp för att hänga med i konversationerna.
Vi gled in på klubben. Sweet med party tänkte jag. Tills jag snabbt kunde räkna ut att jag halverade medelåldern på stället. Inget att hänga läpp över tänkte jag. Tills jag insåg att ålder är ingen tillgång när man lever livet som en rockstar.
Tjejernas bäst före datum hade kommit och gått. Killarnas bäst föredatum hade aldrig ens kommit men det hade däremot pengar gjort. Ingen av dessa killar eller tjejer hade tagit en danskurs de senaste 10 åren. Och man undrade bestämt om mottot varannan vatten faktiskt blev uppfunnet av Festmetoden?
Så efter en helkväll, halv natt och 6 nya utländska vänner. Så var det permanenta, etsade minnet ändå inte det om party och glädje. Utan det om vad som väntar i morgon.
Lite mindre fräsch. Lite osmidigare. Och ganska mycket mindre party.
Men den dagen kommer inte imorgon. Eller i övermorgon. Så tills dess fortsätter vi leva livet som en Rockstar. Lite mindre pengar. Desto mera Party.
Jag slänger med en video och en vatten. Hade (norska. Ha det bra)!
hælsningar Tunnelbane-Alex
